Otaliga är de litterära, filmiska och musikaliska skildringarna av människors uppväxter – framför allt med temat: fallerande föräldraskap. Och föräldrars ansvar för att göra barn trygga och lära dem ordning och reda är A och O för ett välfungerande samhälle.
Om detta skriver Fredrik Kärrholm, tidigare polis med masterexamen i kriminologi och numera riksdagsledamot för Moderaterna, i nyutkomna Lag och ordning. En konservativ och liberal kriminalpolitik (Timbro förlag). För när vi talar om att vi lösa den tunga kriminaliteten och dödsskjutningarna behöver vi börja med barnen.
Våldsdåd i kriminella miljöer har ökat kraftigt i Sverige under 2010-talet. Detta trots att den generella tendensen i Europa varit den motsatta. Kärrholm skriver att ”ökningen i Sverige beror nästan enbart på dödligt våld bland personer yngre än 29 år. Även barn återfinns bland såväl mördade som mördare. År 2020 var antalet 15–17-åringar som misstänktes för inblandning i mord eller mordförsök 127 stycken. År 2023 hade antalet ökat kraftigt, till fler än 300”.
Vad som inte syns i statistiken är alla de barn som är 14 år eller yngre som också begår mord. De kriminella nätverken rekryterar unga personer just för att undgå strängare straff.
Vi har varit för naiva, toleranta och konflikträdda i Sverige. Problemet är komplext och lösningen på eskalerande våldsamheter och brottslighet måste vara många olika. Kärrholm är inte villrådig, utan presenterar flera lösningsförslag i sin bok.
Han beskriver syftet med boken som att försöka åstadkomma ett tryggare, säkrare och mer rättvist Sverige och skriver att det var samma skäl till att han en gång i tiden valde att bli polis. Och att inom poliskarriären samtidigt publicera sig och delta i den offentliga debatten. Därför har han nu också blivit politiker. Men alla måste inte gå så långt. Det kan räcka med att säga till ungdomar att ta ned fötterna från tågsätena.
Men vad gör man när samhällsklimatet blivit så pass tufft att människor inte vågar det? När man riskerar att bli skjuten på öppen gata som den tragiska händelsen med pappan i Skärholmen nyligen?
Det måste börja med ett bättre ansvar för barnen från både föräldrar och skola. Straffen behöver bli rättvisare och ordningsmakten strängare. Fler poliser måste patrullera våra gator.
På 1980-talet hade vi nästan sju av tio poliser i yttre uniformerad tjänst. Men i dag ligger motsvarigheten på omkring två av tio. Vi behöver alltså inte tala om förändringar som skulle göra oss till någon sorts polisstat. Bara genom att backa bandet till 1980-talets Sverige så får vi mer ordning och reda på gator och torg.
Men problemen är omfattande och börjar redan på formuleringsnivå: ”När riksdagen 1962 röstade för införandet av brottsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1965, cementerades grunden för den svenska milda straffrätten”, skriver Kärrholm. Vi talar om kriminalvården och kriminalvårdare samt klienter hellre än fångar eller förbrytare, medan man i USA talar om prison officer och Bureau of Prisons.
I Sverige använder vi inte ens ordet ”fängelse” längre, utan talar i stället om ”anstalt”. Det blir rätt skevt när man i den svensktalande delen av Finland fortfarande säger anstalt om äldreboenden.
Det är bara semantik, kanske en del hävdar. Men med tanke på var vi hamnat, med upprepade dödsskjutningar och barn som mördar, torde det vara hög tid att omformulera såväl lagar som begrepp.
Ledarsidans krönikör Katarina O’Nils Franke är journalist och författare, verksam vid Axess och aktuell med boken Rilke och filosoferna.