Artikelförfattaren på plats i Helsingfors.
Vädret har kastat sig fram och tillbaka från många minus till några plusgrader, vilket resulterat i minst sagt snöslaskiga och hala gator. I Helsingfors är vädret likadant. Här stundar presidentval och man kan konstatera att vädret bara är en av många saker vi har gemensamt med våra finska grannar.
Valrörelsen har ansetts lite trög av finsk media. Enligt Tommi Turunen på tidningen Savon Sanomat beror detta på att kandidaterna är väldigt lika i huvudfrågorna. Det tycks emellertid bli högt valdeltagande. Förmodligen vill många ta chansen att välja en trygg ledare som kan navigera genom det allvarsamma omvärldsläget.
Redan när förtidsröstningen drog igång var intresset ovanligt högt bland sverigefinländarna. Under första dagen röstade 948 personer på ambassaden i Stockholm (SVT 18/1).
Det har varit jämnt mellan de grönas Pekka Haavisto (som var utrikesminister i regeringen Rinne och regeringen Marin) och Samlingspartiets Alexander Stubb (tillhörande det liberalkonservativa partiet som motsvarar vårt svenska Moderaterna). I slutkampen lutar det något mer åt Stubb. Han är väldigt populär bland finlandssvenskar och har ett respektabelt CV som tidigare stats- och utrikesminister. Han är disputerad vid London School of Economics och professor vid European university institute i Florens. Han talar fem språk flytande, varav två är modersmålen finska och svenska. 2009 när han var Finlands utrikesminister talade han i P1 Sommar och tryckte på fördelarna med att kunna många språk.
Presidentställningen i Finland är ganska unik med starkt inflytande över främst utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige har många skäl att hålla koll på Finland och finsk politik. De har agerat bättre än oss i fråga om försvar, beredskap och kärnkraftens utveckling. De kom också snabbare in i Nato. Kanske för att deras geografiska plats med gräns direkt mot Ryssland gjorde ett inval extra angeläget, men de var också mer redo än vi. Sverige har tampats med S-toppar som varit emot Natomedlemskapet. Detta trots att vi både får skydd av alliansen och själva bidrar till att skydda våra allierade bland annat med avancerade ubåtar och högteknologiskt flyg.
Det hade varit logiskt om Finland och Sverige kom in samtidigt. Vi har många och långa band.
I Herman Lindqvists Mannerheim-biografi från 2017 skriver han om svenskarnas iver att anmäla sig som frivilliga i vinterkriget: ”Totalt skulle 8.000 svenskar gå in i den svenska kåren och ytterligare över 4.000 anmälde sig men hann aldrig fram.” Det var en hel del namnkunniga svenskar bland dessa: Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Sten Selander och Olof Lagercrantz.
Precis som med Ukraina i dag kan vi vara stolta över vår hjälp. Precis som med Ukraina i dag kan vi önska att vi hade gjort mer.
Lindqvist konstaterar att ”de flesta av dem var nog mer i vägen än gjorde någon verklig nytta i 47 graders kyla då granaterna slog ner och kulorna ven”. Men det fanns fler svenska intellektuella som bidrog. Selma Lagerlöf lämnade in sin Nobelmedalj och Svenska Akademiens guldmedalj för nedsmältning för att ge pengarna till Finlandshjälpen. Men medaljerna löstes ut genom ett penningbidrag och bevarades i sista stund!
Både hennes vilja att hjälpa och att medaljerna samtidigt räddades är tänkvärt nu när vår svenska astronaut Marcus Wandt har med sig Selma Lagerlöfs Nobelmedalj ut i rymden.
Sveriges och Finlands relationer går långt bak i tiden och utgör en stabil grund för fortsatt gott samarbete – något att skatta extra högt i rådande allvarstid.
Ledarsidans krönikör Katarina O’Nils Franke bevakar finska presidentvalet på plats och är redaktionssekreterare i Axess samt författare.