Häromdagen satt jag i ett trångt klubbrum i en elegant men rätt oansenlig byggnad på en sidogata i hjärtat av Westminster, ett stenkast från Big Ben. Ämnet för kvällens panelsamtal var konservatismens framtid i Storbritannien. Ett angeläget ämne inte minst för de närvarande, politiska rävar och ungtuppar vars framtida karriärer i stor mån berodde på hur ljus denna framtid skulle visa sig bli.

Då den för närvarande ter sig mycket mörk, gick kvällen delvis i en förbrödrande galghumors tecken. Jag parafraserar, men ”alla hatar oss, och det är inte det största problemet” summerar stämningen i rörelsen för stunden. Tur att det serverades vin – de flesta försåg sig med ett rejält glas innan en smärtsam genomgång av ett otal dalande kurvor (inklusive förra veckans illavarslande lokalval) skulle göras.

En sådan synnerligen dalande kurva som oroar borgerligheten i Storbritannien är den tidigare så pålitliga ”ålderseffekten”. De senaste generationerna (i cirka hundra år) har alla följt ett förutsägbart mönster. När de är unga röstar de vänster, men allteftersom de blir äldre, eller mer specifikt föräldrar och husägare, rör de sig stadigt högerut. Med milleniegenerationen (födda c.1981-96) tycks denna trend brutits. 

Kanske är det inte så konstigt att man förblir tonårsradikal när man inte kan flytta ut ur tonårsrummet. I mitten av 90-talet kostade en genomsnittlig bostad fyra gånger en genomsnittlig årsinkomst. 2022 var siffran över nio gånger en typisk årsinkomst. Till bostadskrisen kan läggas gemene mans mer allmänna klagogrunder, som att ambulansförarna strejkar, allmänläkarna är för få och matpriserna fortsatt rusande. När man då som Tory-partiet har styrt landet i 12 år, är livet ingen dans på rosor.

Efter att paneldeltagarna begrundat dessa dystra fakta, fick vinfryntliga publiken flika in med frågor och synpunkter. Skulle man ändå inte, föreslog en lokalpolitiker i 40-årsåldern, ta och rejält sänka skatterna? Behövde inte de konservativa stå för något igen? Förslaget bemöttes mycket svalt. De Vilda västern-skattesänkningar som kortvariga premiärministern Liz Truss försökte driva igenom lämnade ingen mersmak, i marknader eller opinion.

Snarare ansågs den bästa chansen framöver ligga i att fullt ut omfamna de underliggande väljarförflyttningar som skett de senaste åren. I korthet röstar arbetare, norra Englands landsbygd och lägre medelklassen alltmer på Tories, och urbana, universitetsutbildade och övre medelklassen, på Labour. Motsatt traditionella mönster, alltså.

Den närmaste svenska liknelsen är migrationen av stora delar av arbetarrörelsens kärnväljare till Sverigedemokraterna. De ekonomiska skillnaderna mellan partierna har minskat, och de konservativa utgångspunkterna i sociala och kulturella frågor är betydligt mer aptitliga för sagda väljargrupper än den progressiva politik som speglar unga, välutbildades preferenser. 

Men med detta skifte förändras, i nästa skede, de ekonomiska förväntningarna på det konservativa partiet. Deras nya väljarbas är betydligt mindre oroad över höga offentliga utgifter. De vill ha investeringar som kan minska klyftan mellan rika London och södra England, och resten.

Här står nu de konservativa inför ett val. Gamla väljarlojaliteter har luckrats upp, men för att stabilisera sina nya stödtrupper, kan de behöva acceptera en större stat och fortsatt höga skatter. Det återstår att se om detta är en alltför besk medicin för den gamla skolans Toryledamöter.

Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.