Tidöpartierna konstaterar att elproduktion och eldistribution behöver byggas ut efter behovet. Det kan bemötas med en gäspning. Men det illustrerar snarare hur illa ställt det varit tidigare då företag och hushåll förväntades anpassa sin förbrukning till politikernas idévärld.
När Tidöpartierna presenterar en målsättning på fördubblad energiproduktion fram till 2045, och mål även kring leveranssäkerhet och energieffektivisering, är det ett tydligt fall framåt för energipolitiken.
På kort sikt handlar det främst om mer vindkraft och solkraft och på längre sikt om havsbaserad vindkraft och ny kärnkraft. Allt gott så långt.
Men exakt hur regeringen avser förverkliga målen är inte helt glasklart. Främst verkar de tänka sig att ett tydligare regelverk och effektivare tillståndsprocesser för ny kraftproduktion ska göra jobbet.
Med ny kärnkraft på plats om 10-20 år bör de långsiktiga behoven kunna lösas. Men hur ska energisystemet hänga med behovet de närmaste 5-10 åren?
Regeringen skriver själv i propositionen att vindkraft är det kraftslag som på kort sikt har störst möjlighet att skalas upp för att nå målen. Men det kommunala motståndet fortsätter att öka mot vindkraften. Samtidigt som Tidöpartierna hittills inte visat någon större villighet att ändra på kommunernas vetorätt. Och regeringens egen utredning kring incitament för närboende till vindkraft synes ha blivit liggande sedan den presenterades för ett år sedan, även om man nu i propositionen hävdar att utredningens förslag bereds på departementet.
Regeringen synes behöva fila på sin strategi för att öka vindkraft och solkraft i närtid, om inte Sverige åter ska hamna i en politiskt skapad energibrist när elbehoven ökar och kärnkraften dröjer.
En dellösning som propositionen inte tar på allvar är möjligheten till batterilagring av elektricitet på hushållsnivå. Sådan teknik finns redan. Och skulle bidra till att jämna ut efterfrågetoppar och bättre kunna utnyttja vindkraftens instabila produktion. Och tillsammans med hushållsproduktion av solkraft leder det till mindre behov av el från elnäten, mindre belastning på elnätet och mindre prisförstörande solel ut i ledningarna. På köpet får vi också en bättre krisberedskap.
Alla dessa fördelar är i linje med Tidöpartiernas värderingar och mål. Ska staten nu ta en del av kostnaden för utbyggnaden av ledningsnätet, som regeringen antyder, så kan de lika gärna ändra subventionerna för privat solel och subventionera batterier som i sin tur minskar investeringsbehoven i elnätet.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.