Det var ett ganska väntat besked som kom från USA:s Högsta domstol den 24 juni. De fastslog att ingen rätt till abort garanteras i konstitutionen, utan att det är upp till USA:s lagstiftande församlingar att hantera frågan.
Jag är liksom de flesta svenskar anhängare av en generellt liberal abortlagstiftning och lider med de amerikaner som nu våndas av oro och osäkerhet. Det är viktigt att vi uttrycker sådan sympati klart och tydligt.
Samtidigt är sådana uttryck analytiskt otillräckliga. Visst vore det befriande om det bevittnade var ett svartvitt drama mellan gott och ont, mellan det självfallet rättrådiga och det bisarrt grymma, men det är önsketänkande.
Den amerikanska konstitutionen säger inte ett ord om abort. Under över hundra år trodde ingen heller att den hade något att säga om saken. Men 1973, i fallet Roe v. Wade, upptäckte sju domare i Högsta domstolen plötsligt att rätten till abort trots allt garanteras av konstitutionen. De var tvetydiga om exakt var i urtexten denna garanti fanns, men man ansåg ungefär att konstitutionen garanterade frihet, vilket garanterade privatliv, vilket garanterade aborträtten. En förstaårsstudent i politisk teori kan se att ur ett resonemang av sådan generalitet kan nästintill vilken politisk position som helst härledas. Domarna uppfann en juridisk rättighet på eget bevåg.
Med ett pennstreck togs abortfrågan således, genom juridiskt dekret, ur den allmänna debatten för all framtid. Domstolen fastslog i en lagstiftningslik partsinlaga exakt vilken balans mellan fostret och kvinnans intressen som de folkvalda framöver tilläts anamma.
Kanske utbryter du nu: ”Bravo! Ett saktfärdigt politiskt system sprangs om av framsynta jurister på rätt sida av historien.”
Men föreställ dig nu att du i stället varit på motsatt sida. Låt oss tillsammans gnugga vår moraliska inlevelseförmåga och ta ett kliv över staketet. Tänk dig att du är precis lika övertygad om livets helighet och fostrets rätt till skydd som vi är över det rättvisa i en liberal abortlagstiftning. Du fylls av sorg och vrede över dina medmänniskors oaktsamhet och arrogans inför de potentiella liv som går till spillo.
Nu läser du en morgon att sju män i en avlägsen huvudstad beslutat, inte bara att din position i abortfrågan förlorat, utan att du dessutom fråntas möjligheten att på demokratisk väg påverka lagstiftningen i frågan. Juridiken har avgjort den, väljare och politiker göre sig ej besvär. Domarna har i sin outgrundliga vishet funnit en icke förhandlingsbar rätt till abort mellan raderna i konstitutionen.
Vi skulle förstås harmas inte bara för att vår position förlorat, utan också för att beslutsprocessen var djupt odemokratisk. I liberala demokratier legitimeras ju beslut av att de fattas av ett ständigt omprövat, representativt majoritetsstyre mot en bakgrund av fritt åsiktsutbyte. Vad gav domarna rätt att bestämma det här? Eller som konservative juristen, Antonin Scalia, brukade säga: ”Who made you king?”
Man kan inte undfly politiken, bara förflytta den från en arena till en annan. Min egen övertygelse är att få arenabyten är mer skadliga än när de mest söndrande, upprivande politiska frågor kastas in i precis den miljö, domstolarna, där opartiskhet och allmänhetens odelade tillit är som allra viktigast. Så samtidigt som vi sörjer för USA:s kvinnor, bevittnar vi förhoppningsvis, paradoxalt nog, första steget bort från en långt gången politisering av det amerikanska rättsväsendet, som om den får fortgå kan göra irreparabel skada på den amerikanska demokratin.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.