Återigen närmar sig julafton, dopparedagen! Den dag då alla barn ska få sina önskningar uppfyllda. Åtminstone vad avser materiella ting, tycks det. I butikerna dignar hyllorna med allt vad de unga kan tänkas behöva för att känna glädje under julaftonskvällen. Tomten hyllas som en ängel som kommer med de mest eftertraktade gåvor. Och vi vuxna manar på med allt prat om julklapparna. Vi skapar kalendergåvor, vi ber om barnens önskelistor som vore de beställningar att checka av och vi våndas över att grannens barn kanske får fler och dyrare klappar.
Samtidigt håller BRIS nattöppet på sin jourlinje för barn och laddar upp extra inför julen, då organisationen vet att trycket och behovet av en vuxen att prata med är som störst. De ämnen barnen tar upp är knappast att man inte fått tillräckligt med julklappar, eller ätit sig för mätt av julbordets alla läckerheter. Nej, varav hjärtat är fullt talar munnen.
Det barnen tar upp är sådant som att de saknar en förälder med tid, möjlighet eller ork att lyssna. Eller som är på plats överhuvudtaget, i alla fall inte i nyktert skick. De berättar om bråken därhemma som aldrig slutar eller som eskalerar under storhelger som julen, de s.k. ”familjehögtiderna”. För de barnen är jullov inte glädje, utan ångest. Tid som måste spenderas i hemmiljön med larmet, bråken och en kurrande mage, när den trygghet som ges av skoldagens rutiner satts på paus.
Det sägs att den friske har många önskningar, den sjuke bara en. Samma princip gäller för barn i utsatthet – deras önskan är ingen beställning på ytterligare överflöd av ting, nej, den önskan är bara en. Drömmen om en trygg uppväxt. Där våld, missbruk, ekonomisk och social otrygghet var just en dröm, en hemsk sådan. Men för alltför många barn stannar önskan vid just en dröm. Och då bor de ändå i Sverige, ett av världens rikaste länder och med omfattande välfärdssystem som är tänkta att fånga upp både dem och deras föräldrar.
Hur ska det då inte kännas för världens alla barn som lever i områden som Gaza, Ukraina och Sudan? Som inte bara oroar sig för brist på mat, vatten och föräldrarnas förmåga att skydda dem, utan som även lever i fruktan för nästa militära angrepp från fiender som de kanske inte ens vet namnet på. Vi har all anledning att önska oss goda ting denna jul, för dessa barns skull. Vare sig vi är stora eller små!
Världen behöver färre krig och fler fredligt sinnade ledare, som vill skydda sin befolkning snarare än kräva mer makt och mark. Jordklotet behöver ett näringsliv som fortsätter visa politikerna vägen framåt i den gröna omställningen, så att vi kan uppnå vår gemensamma önskan om Parisavtalets uppfyllnad - en uppvärmning av atmosfären med max 1,5 grader.
Sverige behöver en kyrka som lever som den lär i sin önskan om frälsning för alla. Med kärlek till sin nästa, förmågan att vända andra kinden till och ringhet som ledord, borde dess önskan rimligen vara att samla så många kristna som möjligt att stå upp för dessa värden. Särskilt i en tid när själva platsen för religionens fixpunkt Kristus och hans födelse, Betlehem, är utmanad i sin existens. Och när andra religioner så ofta används i våldssyfte.
Och fler familjer behöver säkra att barnens önskan om en god jul går i uppfyllelse, fast på ett sätt som inga materiella inköp eller beställningslistor kan erbjuda. För det är ett tillstånd av värme, trygghet och välbefinnande som enbart kan komma ur de eviga värden som julens budskap handlar om – kärlek, medmänsklighet och ömsesidig respekt.
Ledarsidans krönikör Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.