Knappt hade Storbritanniens nye premiärminister Keir Starmer och hans ministrar möblerat sina kontor förrän högerradikala upplopp i mellersta England blev deras första riktiga prövning. De hanterade den väl, kanske föga förvånande – Keir Starmers bakgrund som åklagare, och erfarenhet från upploppen i London 2011, kom väl till pass. Extrainsatta domstolar och några tidiga avskräckande domar och stormen bedarrade. Bra jobbat.
Nu kan Keir och hans lag vända blicken mot de stora och betydligt svårare utmaningarna. För sådana finns det gott om. Dessvärre är det nog inte bättre än att Storbritannien – universitet, innovation, London, tech och finansbransch till trots – är ett land eller åtminstone en ekonomi på dekis.
En rapport från tankesmedjan Resolution Foundation klargjorde detta med klinisk precision och avväpnande rättframhet i december förra året. Till dags dato är det den bästa källan för en diagnos av Storbritannien som Europas sjuke man. En kombination av låg tillväxt och hög ojämlikhet har lett till stagnation, särskilt för de fattigaste britterna. En genomsnittlig brittisk familj är nu 9% fattigare än en fransk, och en brittisk låginkomstfamilj är 27% fattigare än motsvarande grupp i Frankrike.
Detta är svåra siffror för en stolt nation. Medan London och södra England fortsatt hängt med, har mindre produktiva områden särskilt i mellersta och norra England helt enkelt släpat efter, såpass mycket att landet som helhet inte längre går att jämställa med, säg, Frankrike och Tyskland såsom en gång var fallet.
Även i min egen Londonvardag kan jag skönja en allmän känsla av frustration med sakernas tillstånd. Köerna till vården är långa. Att få tid på en vårdcentral är en mardröm. Då gäller det att hänga på luren klockan 8, hamna i en telefonkö, och hoppas att man kan få boka ett telefonsamtal med en doktor som ska ringa ”mellan 12 och 17”. Med skräck blickar man ned i sin mötesfyllda kalender och undrar om man ska bli avbruten mitt i ett samtal med chefen.
Samtidigt är skattebördan högre än någonsin och börjar närma sig kontinentaleuropeiska nivåer, efter att historiskt varit betydligt lägre. Sämre tjänster, högre skatter – och allmän pessimism.
Vissa drömmer om en återvändo till den industriella guldålder som en gång gjorde städer som Manchester och Birmingham rika. Tysklands ekonomi visar, påstår vissa, att det går att sprida välståndet till många högproduktiva kluster (Frankfurt, München, Düsseldorf...) snarare än en rik huvudstad och fattig periferi. Men förhoppningen att omstöpa ekonomin och ”bli mer som Tyskland” är knappast realistisk. Ett lands ekonomiska stomme, inklusive talangförsörjning och fysisk infrastuktur, byggs inte ut i en handvändning.
Ett klokare alternativ vore snarare att fokusera på vad man redan är bra på. Brittiska tjänsteekonomin är och förblir världsledande. Det gäller inte bara finanshajarna i ”the City”. Juristbyråerna, managementkonsulterna, men också forsknings- och utbildningssektorn (inklusive avancerad bioteknik), tech och artificiell intelligens, samt revisionsbyråer och försäkringssektorn är extremt konkurrensmässiga.
Den stora frågan för premiärminister Starmer blir därför hur hela Storbritannien kan bli produktiva delar i en ekonomi som fortsatt kommer att ha sin tonvikt i sådana tjänstesektorer. Det skulle bringa tillväxt och välbehövda skatteintäkter. Den forna imperiemaktens fortsatta relevans – och min möjlighet att boka en rimlig läkartid – hänger på att han lyckas.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.