Kanske vore det allra bäst om kommuner inte bedrev någon egen verksamhet om det inte var absolut nödvändigt. Kumla kommun är ett tråkigt men utmärkt exempel på detta. Från Kumla kommer en 23-årig man, Jesper Fredriksson, vars situation SVT Örebro har rapporterat om. Han är dövblind, men synen är inte helt borta så han kan kommunicera med teckenspråk. Han har även en grav psykiatrisk utvecklingsstörning och adhd.
De senaste sex åren har Jesper genom kommunens försorg bott på Mo gård i Finspång. Där kan alla teckenspråk, såväl boende som personal, och han kan kommunicera med vem som helst. Där mår han bra, trivs och är trygg. Nu är det slut med det. Kommunen har startat ett eget boende och vill absolut att Jesper ska bo där.
Jesper delar inte den viljan. Inskolningen är igång och hans gode man berättar hur han gråter på vägen dit och tecknar att han inte vill. Det är lätt att förstå honom. Inte nog med att tryggheten av det hemtama försvinner, på det nya boendet är det bara hans assistenter som kommer att tala teckenspråk.
Kumla kommun vägrar att se att Jesper skulle må bättre på sitt befintliga boende. De vill ha alla på hemmaplan, för sakens skull. Beslutet att flytta Jesper är överklagat och tingsrätten har beslutat om inhibering. Det spelade ingen roll. Kommunen flyttar honom ändå. När SVT ställer den tämligen retoriska frågan om man får gå emot domstolsbeslut till socialchefen i Kumla svarar hon arrogant att nu har man gjort så och får se vad domstolen gör.
Hade kommunen varit alls intresserad av Jespers välfärd hade man lytt domstolen. Men nu har man bestämt sig för att karln ska in i det egna boendet och då spelar inte ens landets domstolar någon roll.
Socialdemokratiskt ledda Kumla kommun må vara en skamfläck på omsorgskartan, men beteendet går igen på många håll. När den egna verksamheten blir ett mål i sig blir människor till redskap. Människor som kommunen, i egenskap av ombud för den större gemenskapen, har i uppgift att ta hand om.
Egen verksamhet gör att kommuner inte klarar av att se bjälken i sitt eget öga. Därför vore det kanske bäst om man helt enkelt lät bli. Satsa hellre på att granska att upphandlade tjänster håller vad som lovats än att underprestera i egen regi för sakens skull. Om det gör det lättare att fokusera på att människor får det bra är det garanterat värt det.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.