Det senaste exemplet på detta står att hitta i tidningen Vi lärare. Där berättas historien om Mattias Schain. Han är en förälder som såg sin sons intresse för matematik gå upp i rök i årskurs 3. Då startade han Matteklubben där de som var intresserade fick lära sig extra matematik utanför skoltid.
Ursprungligen höll Matteklubben till på fritids men flyttade senare hem till Schains kök. Och den har varit en formidabel succé från början till slut. Det ifrågasätts egentligen inte av någon. Däremot betraktas just detta som ett problem, vilket blir väldigt tydligt i artikeln.
Hur kan detta komma sig? Hur kan en fritidsaktivitet som engagerar och stimulerar barn att vässa sina matematikkunskaper och som har höjt hela klassens resultat vara ett problem? Jo, den innebar att vissa elever var bättre på matematik än andra. Rektorn kallade därför till sig Schain och förklarade att klubben måste läggas ned. Att vissa barn låg längre fram gjorde det svårt för läraren. Alla ska helst kunna exakt lika mycket – eller lite – exakt hela tiden.
Tänk att det aldrig är något man hör om fotboll, hockey eller idrott över huvud taget. Att vissa barn tränar och blir bättre på en sport skulle göra idrottsundervisningen svårare. Att förmågegapet skulle vara orättvist och påverka klassens sociala sammanhang. Då är det aldrig något problem, men när det var en matteklubb som engagerade några barn. Då var det himla problematiskt.
Denna vanföreställning att det är fel att låta barn lära sig mer än det lilla skolan erbjuder på ett område är bortom problematisk. Det är bildningsförakt och något som borde vara anatema i skolan, i stället är det ofta precis tvärtom.
Precis som det kan vara jobbigt att ha svårt för ett ämne kan det vara svårt att ha lätt för det. Skolan erbjuder sällan begåvade barn någon stimulans alls. Än i denna dag händer det att barn som förstår dagens beting får sitta och rita, spela luffarschack eller kanske mer sannolikt surfa i mobilen. Det är ett oerhört svek, men något som verkar accepteras. Hur många begåvningar har inte slösats bort på grund av att de aldrig utmanades i skolan?
Sverige behöver fler matteklubbar, inte färre. Schain borde prisas för sina insatser och rektorn och lärarna som sett klubben som ett problem borde allvarligt överväga alternativa karriärer.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.