En solig eftermiddag i Washington, D.C. vandrade jag upp för trappan till USA:s Högsta domstols imposanta marmorbyggnad, fram till de fem meter höga bronsportar som utgör huvudingången. Dörrarna smyckas av reliefer föreställande scener ur den västerländska rättshistorien, från antiken fram till 1800-talets USA. En av relieferna visar hur Englands högste jurist, Lord Coke (tidigt 1600-tal) hindrar James I av England att inträda i rätten; en symbolisk illustration över rättsväsendets självständighet jämtemot övriga maktgrenar. Det var en syn som en på statsvetenskap lätt insnöad, före detta folkpartistisk ungdomsförbundare inte kunde beskåda utan att fyllas av en viss vördnad.
Om man följt de senaste dagarnas utfrågning av Amy Coney Barrett i senatens justitieutskott, kan det i sanning framstå som om denna vördade skiljelinje mellan juridik och politik är högst teoretisk. Under utfrågningen gjorde demokratiska senatorer sitt bästa för att framställa Coney Barrett som en konservativ aktivist, redo att ohämmat gå fram som en ångvält över aborträtt, miljölagstiftning och sjukförsäkringslagstiftning. Med fula retoriska knep har man försökt framställa henne som illvillig, ja, rent av bigott.
Om detta finns mycket att säga, men den grundläggande frågan är vad som lett till hyperpolitiseringen av dessa nomineringsprocesser, som för några årtionden sedan var betydligt mer gentila förfaranden. Ofta beskrivs striden om domarna i Högsta domstolen som en politisk process bland andra. Enligt denna förenklade bild vill ”liberala” domare skydda finfina saker såsom miljölagstiftning, stöd till fattiga, aborträtt, medan ”konservativa” domare är mindre brydda.
Den underliggande filosofiska skiljelinjen mellan vad som slarvigt kallas konservativa och liberala domare gäller främst synen på tolkningen av konstitutionen, inte deras privata politiska åsikter. I dagens HD är Stephen Breyer det tydligaste exemplet på en ”liberal” domare. Han anser att konstitutionen är ett ”levande dokument”, som behöver omtolkas allteftersom tiderna förändras. Längst på andra sidan återfinns antagligen domare Clarence Thomas, vars motsatta tankeskola, ”originalism”, påstår att konstitutionen betyder samma sak som den betydde när den ratificerades, och rimligen inte kan omtolkas av domare.
Dessa två rättsfilosofier leder helt naturligt till olika utfall särskilt i frågor där samhällets värderingar kraftigt förändrats sedan USA:s grundande. De som anser att konstitutionen ska tolkas i ljuset av rådande normer (vems normer, i mångfacetterade USA?) har tenderat att hitta skydd för abort, samkönade äktenskap, och så vidare i konstitutionen. Detta trots att de accepterar att konstitutionen från början inte ansågs säga något om dessa frågor. De mer bokstavstrogna domarna påpekar i stället att de som domare inte har legitimitet att uttolka nya meningar eller rättigheter i konstitutionen.
Det kan låta fint att läsa konstitutionen i ljuset av samtiden, men man glömmer då att samtiden aldrig talar med en röst. I demokratier diskuterar och debatterar vi samhällsförändringar och idéer, och fattar därefter beslut via valsedel och folkvaldas omröstningar. Domare ska applicera lagens bokstav, inte avgöra moraldispyter. Och aktivister som sätter sitt hopp till domstolar, bör komma ihåg att politiska segrar som tar genvägen via juridiken, snarare än går politikens långa marsch – hur eftersträvansvärda de än är – blir till pyrrhussegrar när de drar in rättsväsendet i politisk split och söndring.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vidOxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.