Vid det NATO-toppmöte som hölls i Washington D.C. i början av juli, där man bland annat firade organisationens 75-årsjubileum, uttalades ovanligt tydlig kritik mot Kina, som anklagades för att på olika sätt hjälpa Ryssland med kriget i Ukraina. Det fick den kinesiska regeringen att reagera starkt och anklaga NATO för att använda en krigshetsande retorik som påminde om det kalla kriget. Att världen är på väg mot ett nytt kallt krig är en bedömning som hörs alltmer, inte bara när den kinesiska regeringen slår ifrån sig anklagelser om det stöd man ger Ryssland. Forskare och politiker världen över pekar framför allt på de ökade spänningarna mellan USA och Kina som grund för bedömningarna om ett nytt kallt krig.
Ibland har dock begreppet kallt krig också använts för att referera till ökade spänningar i sig. 2020, strax efter Covid-pandemins utbrott ansåg till exempel Kinas utrikesminister Wang Yi att ett nytt kallt krig var på väg på grund av att Wuhan pekades ut som källan till virusutbrottet. Och i december 2022 sade republikanen och den då nyvalde talmannen i kongressen, Kevin McCarthy, att Kina och USA redan befann sig i ett nytt kallt krig.
Andra, exempelvis statsvetaren Thomas J. Christensen vid Columbia University, gjorde för ett par år sedan bedömningen att ett nytt kallt krig är osannolikt, dels därför att Kinas ekonomi är så inflätad i den globala ekonomin att det motarbetar viljan till konfrontation, dels därför att en ideologisk rivalitet mellan två motsatta politiska och ekonomiska system saknas.
Om man med ideologisk konfrontation menar den tidigare rivaliteten mellan kapitalism och kommunism kan detta argument förstås stämma. Alla de tidigare staterna på den andra sidan av den gamla järnridån skulle ju numera kunna kallas kapitalistiska, åtminstone delvis.
De försöker inte heller övertyga länderna i ”tredje världen”, idag beskrivna med det trendiga begreppet ”det globala syd”, om att marxismen är det enda rätta systemet och att länderna därför behöver en socialistisk revolution. Idag är det erbjudande om investeringar och ekonomiskt samarbete som används som argument när de försöker göra andra länder beroende av dem.
Kapitalismen utmålas inte som ond, utan det är demokratin och det fria ordet som förklaras vara uttryck för ondskan och egentligen bara hindra ekonomisk utveckling. Detta kombineras med en sjuttonhundratalsmentalitet när det gäller nationella gränser och ett övervåld mot allt vad inhemsk politisk opposition heter.
Tidigare var det inte så svårt att visa att kommunism leder till ineffektivitet, ofrihet, köer, undermåliga produkter, korruption och begränsad kontakt med omvärlden. I Sovjetunionen och Kina av igår var det i princip omöjligt för medborgarna att fritt resa omkring i världen och ett par västerländska jeans var hårdvaluta. Idag finns det gott om märkesvaror att tillgå och kinesiska turister har blivit så vanliga världen över att ingen längre höjer på ögonbrynen. Och ryska turister trängs på gator och stränder i de länder där de släpps in. De vet att det kan leda till både fängelse och eliminering om de opponerar sig mot det egna ledarskapet innanför despotins gränser, men att det i övrigt är i stort sett fritt fram att njuta av kapitalismens frukter.
Det är en farlig kombination, som i förlängningen leder till fördumning, likriktning och kulturell fattigdom. Vill de despotiska ledarna dessutom utnyttja sina medborgares påtvingade tystnad till att invadera andra länder, såsom har skett i Ukraina, blir det nya kalla kriget snabbt hett.
Lars Vargö är japanolog och tidigare diplomat.