I Storbritannien utspelar sig just nu ett drama som också ger lärdomar för Sverige. Michaela Community College, en mellan- och högstadieskola i norra London, har anmälts av en muslimsk mamma för att man inte tillåter hennes dotter att be offentligt under lunchrasten. Flickan började lägga ut sin jacka på marken för att be utomhus, fler anslöt sig, det utövades påtryckningar mot andra muslimska elever, och kaos uppstod. Styrelsen för skolan förbjöd då offentlig bön på skolan.
Fallet är högprofilerat, därför att rektor Katharine Birbalsingh sedan skolan grundades 2014 har lyckats lyfta resultaten i en multikulturell problemfylld stadsdel genom att hålla strikt på ordning och att ställa krav men i en vänlig stämning. Kritik mot fokus på ordning och ansträngning har kommit från vänstern och från pedagoger. Det rör sig om en statlig friskola som är gratis för föräldrarna och ger synnerligen goda skolresultat. Innan en elev tas in, får föräldrarna skriva på att de accepterar skolans regler. Skolinspektionen fastslog vid det senaste besöket att Michaelas elever ligger långt före andra elever i samma årskurs.
Skolans hela inriktning är att skapa sammanhållning genom att så lite som möjligt ska skilja eleverna. Ledord är ”Work hard. Be kind” och ”meet and mix”. Skolan har en enkel skoluniform. Man ordnar en ”familjelunch” så att eleverna blandas, lär känna andra elever och får samtala under ledning av en vuxen. Man har vegetarisk mat för att det ska passa alla religiösa inriktningar. Att vissa elever skulle självsegregera sig går alltså emot skolans uttalade avsikt.
I Sverige hör vi från vänstern inget annat förslag för problemfyllda multikulturella områden än att eleverna ska blandas med elever från områden utan problem. I Örebro genomfördes en sådan blandning för några år sedan. En multikulturell problemskola, Vivallaskolan, stängdes och eleverna integrerades i fyra andra ”vanliga” högstadieskolor. Vivallaeleverna hade dock tendens att ”undvika” undervisning genom att inte komma till lektionerna eller att inte uppföra sig väl. Skolan hanterade detta genom att skicka personalen på pedagogisk fortbildning och att anställa mer personal. Det blev turbulenta år och rapporten redovisar att slutresultatet var ett misslyckande. Integration skedde inte automatiskt, och Vivallaeleverna fick lägre betyg än tidigare.
Jämförelsen pekar på att det inte räcker med att blanda elever för att förbättra resultaten utan att en skola måste kunna ställa krav på uppförande och studieansträngning. Vi behöver ”Michaelaskolor” i Sverige och för att starta sådana behöver vi ny läroplan och ny skollag. Vänstern missleder allmänheten när den talar om segregering och friskolor men inte om krav på uppförande och ansträngning.
I Storbritannien har anmälningen mot Michaelaskolan förts upp till högsta domstolen. Den engelska skolvärlden håller andan. Är det elevernas inlärning som är det centrala i skolan eller olika politiska, pedagogiska eller religiösa ideologier?
Ledarsidans krönikör Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.