Vi lever i den mörkaste årstiden. Och kanske i den mörkaste av tidevarv på mycket länge. Misströstan om vart vårt samhälle – och vår värld – är på väg, känns ofta påtaglig på ett nytt sätt jämfört med tidigare. När onda saker sker i vår stad och vårt land, är det lätt att misströstan tar över.
Vi glömmer då lätt alla de goda saker som också sker. Och styrkan i det goda – även det minsta ljus skingrar mörkret. Häromveckan kom nya rubriker i nyhetsuppdateringarna, om ännu en skjutning i Norrköping. Återigen en ung person, inte ens vuxen, och i ett område där otryggheten och utanförskapet blivit sorglig vardag.
Men bland nyheterna, kom också något ljust mitt i allt det mörka. Spårvagnsföraren som blev fast utan tillgång till mat och dryck i timmar, fick oväntad hjälp av några tjejer. Tänk så enkelt, egentligen, att bara komma förbi med lite dryck och ätbart. Men det ska till en tanke av omsorg, en vilja att göra gott för att komma på det!
Den nyligen avslutade globala klimatkonferensen, COP28, förvånade nog ganska många. Och ilskan över världsledare som så länge inte kunnat enas kom lite på skam, när de slut hittade en skrivning som de alla kunde stå bakom. Ett viktigt första steg på vår resa mot ett bättre klimat och framförallt, en signal om viljan att göra något bättre. Om än i olika takt.
I Tyskland har antisemitismen levt kvar efter Förintelsen, och nu blossat upp i och med kriget mellan Hamas och Israel. Men mitt bland alla hatiska budskap på väggar och lyktstolpar går en liten ängel omkring. Hon är 77 år och heter Irmela. Hon har gjort det till sitt livsuppdrag att sudda ut, spraya över och riva ned alla dessa hatiska ord och symboler.
Hemma i Sverige arbetar civilsamhällets organisationer idogt för att hjälpa de behövande. Så mycket kallare, mörkare och hårdare vårt samhälle vore utan deras insatser. Och i juletid är det fullt, varmt och upplyst i våra kyrkor. Dit är var och en välkommen – hel, ren, trasig, skör, stark eller svag. För man vill se det goda i människan, bortom yttre attribut.
Så när vi rasar över hur unga män i en till synes ändlös vendetta skjuter ihjäl varann, ska vi inte förneka det onda. När vi förtvivlar över att unga människor ödelägger sitt och andras liv med ett fingertryck, ska vi inte förminska tragedin. Men vi kan också se, och trösta oss med, att samhället som helhet inte ger vika för ondskan.
Blåljuspersonalen rycker ut, ofta sedan länge på övertidstimmar och med risk för den egna säkerheten. Men de jobbar ändå! För att avvärja ytterligare hot, skydda omgivningen från att drabbas av det inträffade och för att så långt möjligt rädda livet på, eller åtminstone lindra smärtan för, den eller de som skadats. Inte bara för att det ingår i tjänstebeskrivningen, utan för att det goda ska segra.
Och kanske för att de vet att där de nu ser förhärdade unga män, helt avtrubbade och likgiltiga inför sitt och andras liv och hälsa, fanns en gång små pojkar med öppna hjärtan som bar på drömmar om ett lyckligt liv. Och föräldrar som ändå gjorde så gott de kunde, även om allt kraschade någonstans längs vägen. Gott och ont utkämpar ständigt en kamp – det som avgör resultatet är inte ondskans existens. Det är vilka val vi gör.
God jul och Gott nytt år är inte bara en tom fras – det är en önskan till varann om att välja det goda även för nästa år. Inte bara i tankar, utan i ord och handling!
Ledarsidans krönikör Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.