Rapporterna från Kabuls flygplats är förfärliga. Tusentals afghaner som arbetat för främmande länders försvarsmakter eller ambassader flyr för sina liv. Flygplatsen hålls till nöds öppen av amerikanska styrkor. Men hur länge?
Hur ska Sverige lyckas evakuera tolkar och ambassadpersonal som riskerar att mördas som kollaboratörer? Sverige har ingen militär personal på plats i landet längre. Många av de lokalanställda som arbetat för Sverige bor i Mazar-e-Sharif. Hur ska de ta sig till Kabul? Talibanerna kontrollera alla vägspärrar.
Historien om de afghanska tolkarna har varit en följetong som pågått i flera år. Jag var en av dem som startade allt.
Det hela började i februari 2013 när jag var chef för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld. Jag hade fikat med före detta krigskorrespondenten och författaren Johanne Hildebrandt som berättade för mig att hon hade kontakt med en tolk som arbetat åt svenska försvarsmakten. Han fruktade för sitt liv, men hade inte fått någon hjälp av svenska myndigheter.
Jag blev mycket förvånad för inte vill väl svenska soldater lämna efter sig en stridskamrat? På tankesmedjan beslöt vi därför att vi skulle publicera en kort rapport i ämnet plus en debattartikel.
Detta öppnade en flod av kritik mot regeringens agerande. Migrationsminister vid den tiden var Tobias Billström (M).
Regeringen ansåg sig tvungen att agera och man lät försvarsmakten inventera vilka tolkar det var som behövde skydd, som man sedan slussade till Sverige genom FN:s program för kvotflyktingar.
Det var här som det stora misstaget begicks som gjorde att tolkfrågan aldrig löstes. Försvarsmakten gick nämligen bara igenom listan över de tolkar man hade haft i tjänst 2013 och 2014. Alla som hade tjänstgjort dessförinnan, 2002–2013, lämnades vind för våg.
Med rätta blev många, särskilt Afghanistanveteraner upprörda. En ny våg av kritik vällde fram, men denna gång vägrade myndigheterna ge med sig. De hade gjort allt vad de kunde, påstod de.
Senare lämnade jag mitt uppdrag på tankesmedjan men engagemanget i tolkfrågan tog jag med mig, och tillsammans med det som skulle bli en mycket nära vän startade vi kampanjen ”Tolkarna”. Parallellt med vårt opinionsbildande arbete hade två advokater engagerat sig och arbetat pro bono, men när de inte kunde göra det längre samlade vi in pengar. Svenska Veteranförbundet hjälpte till. Det här var 2015.
Kampanjen var framgångsrik i det att advokaterna lyckades få till ett avgörande i Migrationsdomstolen som visade att det till och med var så att Sverige hade en juridisk skyldighet att ge tolkarna uppehållstillstånd i Sverige.
Tyvärr var inte heller detta tillräckligt för att regeringen och myndigheterna skulle ge med sig.
Kampanjen gick i stå och vi visste inte vad vi skulle göra härnäst.
Så kom sommaren 2021 och USA:s tillbakadragande av sina styrkor. Talibanerna gick fram som en vårflod, och plötsligt var frågan om de kvarglömda tolkarna på allas läppar igen.
Återigen försökte regeringen först att bara slå ifrån sig. Det skulle vara grundlagsbrott sades det och det skulle kunna röra sig om så många som 10.000 personer, enligt justitieministern. Men sen blev det alltför uppenbart att något behövde göras.
Det tragiska är nu att när Sverige ändå ska göra något kan det vara försent. Regeringen säger att den ska evakuera alla lokalanställda som behöver skydd, men har Sverige kapaciteten? Det är inte säkert.
Säkert är i alla fall att tid har funnits att agera. Oceaner av tid. Flera år. Det som har saknats är den politiska viljan.
Stefan Olsson är fil dr i statskunskap och moderat regionpolitiker i Region Uppsala.