Förra veckan inleddes en omdiskuterad bojkott mot de stora matvarukedjorna i Sverige, de så kallade matjättarna. Den veckolånga bojkotten var menat att vara en protest mot de stigande matpriserna, och ett sätt att lyfta frågan i samhällsdebatten.
Bland annat Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har gjort ett stort nummer av att bojkotta specifikt ICA. Även Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Mikael Damberg har uttryckt sig positivt kring bojkotten, även om han själv avstår från att ansluta sig.
Det är ironiskt med tanke på att det är just deras politik som föranlett de höga priserna.
Visst går det att spåra de stora prishöjningars startskott till pandemin, det oroliga omvärldsläget och till viss del det förändrade klimatet. Det följer en global kurva och situationen är likartad på de flesta håll. Bland annat i Storbritannien rasar debatten om de högre livskostnaderna för fullt sedan ett par år tillbaka.
Det finns också kritik från vänsterhåll som faktiskt bör beaktas. Det är sant att Sveriges dagligvaruhandel präglas av oligopol, där ett fåtal stora aktörer helt dominerar och det är svårt för nya aktörer att etablera sig. Det är dåligt för konkurrensen, vilket gör att priser inte drivs ned på samma vis som de gjort på en fungerande marknad. Det är inte en hållbar situation, och det behöver på sikt göras upp med.
Det är dock anmärkningsvärt att vänsterpolitiker anför ett marknadsperspektiv när man agerat i motsatt håll i princip varje gång. Så gott som alla delar av produktionen har blivit dyrare till följd av rödgrönmärkt politik. Det handlar om höga skatter på gödsel, växtskyddsmedel, energi, bränsle och även moms – skatt hela vägen från åkerfältet till butikshyllan. Det är som bäddat för en situation där bara riktigt stora aktörer har råd att bedriva dagligvaruhandel i Sverige.
Och utöver det har man drivit på mycket aggressivt för flera regleringar som gör det onödigt svårt och dyrt för svenskt lantbruk, som exempelvis den rödgröna vägran att slopa beteskravet för mjölkkor i lösdrift. Allt detta leder i det korta loppet till en smalare plånbok hos konsumenterna. I det långa loppet leder det till ett svagare svenskt lantbruk, när konsumenter av förklarliga skäl tvingas byta till importerade varor.
Från vänstern påpekar man gärna att dagligvaruhandeln går med miljardvinster. Sällan påpekar man dock att vinstmarginalen enbart ligger på cirka två-tre procent. Det är löjeväckande, särskilt när man jämför med statens enorma momsvinster – tolv procent på livsmedel, eller 10,71 procent av konsumentpris. Och därutöver de redan nämnda skatterna som berör själva produktionen. Är det verkligen ICA som är girigbukar i sammanhanget?
Det är fullt förståeligt att människor känner både en oro och frustration för de stegrande matpriserna. Mat är trots allt inte något som kan avvaras under jobbigare tider. Men att leta syndabockar i dagligvaruhandeln är inte hjälpsamt, och de politiker som vill rikta frustrationen mot dem gör sig skyldiga till en tämligen ihålig slags populism. Boven i dramat är inte den lokala handlaren, det är rödgröna politiker.
Alex Vårstrand är politisk sekreterare (M).