I skogen utanför Söderköping finns en övergiven skjutbana. Vid Ågelsjön utanför Norrköping återfinns en annan. Och dessa platser kan båda sägas symbolisera skytterörelsens utveckling under 1900-talet.
I början av 1900-talet var skyttet en folksport. I stort sett varje socken hade en skjutbana där det ofta arrangerades tävlingar på helgerna. Många byar hade egna banor.
I mitten av 1900-talet minskade dock intresset. Skytteföreningarna började tappa medlemmar. Skjutbanorna övergavs.
”I samband med krigets slut 1945 fanns det 100 skyttegillen och föreningar i Östergötland. Det var det högsta antalet som har noterats och stämmer rätt bra med dem 130–140 skjutbanor som jag har lyckats pricka in på min karta”, sa Albin Lindqvist, ringarumsbördig länsarkivarie på Östergötlands Arkivförbund, till SVT Öst häromdagen.
Att dokumentera skytterörelsen är något som Östergötlands arkivförbund har gett sig i kast med sedan ett år tillbaka. När projektet startade beskrev Albin Lindqvist för SVT varför de intresserat sig för rörelsen:
”Det är lite märkligt hur det bara har upphört. Det vill vi sätta ljus på genom att inventera och visa på hur stor den här sporten var genom att pricka in så många skjutbanor på kartan. Vi vill ge ett underlag för forskning och liknande och öka intresset för arkivmaterialet.”
Att skytterörelsen har minskat lär också säga en hel del om Sveriges utveckling från 1950-talet och framåt. En delförklaring lär vara urbaniseringen och minskat intresse för jord och skog, där jakten är ständigt närvarande.
De övergivna skyttebanorna bör även betraktas som en del i försvarets nedmontering. Dessa föreningars verksamhet såg till att många övade sitt skytte. Försvarsmakten verkar också ha uppmuntrat verksamheten på sina håll, genom att ha skänkt ammunition.
Att en verksamhet har både en civil och en militär funktion är också rätt typisk för Sverige under 1900-talet. Försvarsmakten var sammanvävd med resten av samhällskroppen. Landsvägar byggdes för att kunna tjäna som landningsplatser. På gårdarna fanns planer för krigstida matproduktion.
Att svenska staten har ägarandelar i kris- och strejkdrabbade SAS lär delvis vara en rest från den tiden. För genom statligt ägande kunde svenskflaggade plan garanteras – flygplan som i sin tur var utrustade för att inom några timmar kunna ställa om till att flyga sårade soldater.
De övergivna skjutbanorna i de östgötska skogarna vittnar om en annan tid. Men de bär också på en berättelse om hur ideella krafter kan bidra till att öka samhällets motståndskraft.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.