Mer eller mindre allt verkar ha gått fel under det halvår han bodde där. Han slutar nästan att äta, vilket förvisso inte är helt ovanligt bland äldre. Men av vad som har framkommit fanns det ett kompakt ointresse på boendet för hur han mådde. Undernärd och uttorkad, vem bryr sig?
En del av sorgen sitter förstås i paradoxen. Han hade ju fått en plats på ett boende. Det är inte lätt att få numera. Då ska man verkligen inte klara sig hemma längre, men på ett boende får man äntligen den hjälp man behöver. Vilket också var hur de anhöriga tänkte i det här fallet: äntligen får han hjälp.
Det går att förstå att de förebrår sig själva. Han ville inte, men de övertalade honom. Och så slutade det så här. På ett av de värsta sätt man kan tänka sig. Ensam, ignorerad och utsatt. Men även om det är förståeligt att de tänker så är det verkligen inte de anhörigas fel. Det är Åtvidabergs fel. Från början till slut.
Socialchef Sara Waernér är förvisso tydlig med att man har gjort fel, att det inte ska bli på det här viset. Okej. Det har hon ju naturligtvis rätt i och kanske att någon kan tycka att det är uppfriskande att höra en offentlig företrädare som inte enbart skyller ifrån sig. Men sen då?
Att bara säga att man har gjort fel är faktiskt inte värt särskilt mycket. Särskilt i ett sådant här fall där exakt varenda en som tittar på fallet kan se att ja, det har blivit väldigt fel. Att socialchefen säger att ingen har något att vara stolt över här är ju självklart. Det är inte det som blottar verksamheten, det är verksamheten som blottar sig själv genom sitt agerande. Socialchefen hade förstås kunnat säga något annat, men med den uppenbara risken att då framstå som fullständigt verklighetsfrånkopplad.
Det viktiga är dock inte vad som sägs utan vad som görs. Först måste självklart dessa många fel som har uppdagats åtgärdas. Man måste på kort tid se till att rutiner följs och återupprätta en respekt för de människor som bor på boendet, för den har uppenbart inte funnits fullt ut. Knappt alls i vissa fall.
Därefter måste man också gräva i hur det kunde bli så här. Hur kunde kulturen på boendet förvandlas till något så unket att detta kunde fortgå dag in och dag ut? Det är inte lika akut men minst lika viktigt. Har det hänt en gång kan det hända igen. Och det måste till varje pris undvikas.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.