Så här mitt i en av de absolut största religiösa högtiderna vi har är det lika bra att erkänna: jag är inte påtagligt troende. Jag är i allt väsentligt vad Sverigedemokraterna brukar kalla kulturellt kristen.
Jag gick på kyrkans barntimmar som liten, jag har konfirmerats och jag har läst Bibeln i vuxen ålder. Jag kan se på de värden som förmedlas i den goda boken och se att de är goda och jag kan läsa och intellektuellt vrida och vända på olika Bibeltexter. Men den där magkänslan som någonstans utgör skiljeväggen mellan att läsa och att tro har jag hittills aldrig upplevt.
Eftersom jag betraktar kyrkan som en positiv institution som är bärare av goda värden är det förstås inte strikt optimalt. Jag tror definitivt att jag är del av ett växande problem där. För när vi vänder kyrkan ryggen glömmer vi också många av de goda läxor som kristendomen har att lära oss. De är lika värda att fundera över oavsett hur ofta man går till kyrkan och oavsett om man tror att Jesus faktiskt var Guds son.
Ett av de viktiga verktyg som kyrkan genom tiderna har erbjudit troende handlar om att genomlida prövningar. Det är ett tema som går igenom nästan hela kristendomens historia, men som väl är särskilt tydligt under påsken. Det är ingen liten sak som vi minns genom påskfirandet.
Få prövningar kan vara större än den Jesus genomled. Hans uppgift var omänsklig, att dö på korset för människans synder. Men det var heller inte allt. Han skulle krossas som människa. Han hånades, plågades, torterades och korsfästes till slut. Han utsattes för sådant tryck att han till och med började tvivla själv.
Nu för tiden fokuserar vi ofta lite väl intensivt på återuppståndelsen, och visst det är ju onekligen spektakulärt. Men utan sitt sammanhang betyder det mindre, även om det var ett mirakel. Den slutliga frälsningen, det goda slutet, är enbart möjligt för att Jesus härdar ut i sin prövning – extrem som den må ha varit.
Gud prövar inte bara sin son utan alla sina följare tämligen regelbundet. Från vanlig frestelse till betydligt mer extrema exempel som när han befaller Abraham att offra sin son Isak på Moria berg, eller den babyloniska fångenskapen eller slavtiden i Egypten. Det har aldrig varit lätt att tillhöra Guds utvalda folk, helt enkelt eftersom livet inte är lätt för någon.
Från hopplösa chefer och svårigheter att få ihop livspusslet till äktenskapsproblem och mobbning. Livet är sannerligen inte enkelt för någon. Det har det aldrig varit och lär heller aldrig bli. Många prövningar är till sin natur orättvisa och oförtjänta, men det är nästan alltid bättre att ta sig igenom dem än att ge upp. Då är det också viktigt att ha verktyg för att kunna hantera det.
Jag tror att just detta har varit en av kristendomens största mentala fördelar. Så många av kristna berättelserna handlar om vikten av att härda ut. Alla kommer att utsättas för prövningar men vad kristendomen erbjuder är insikten att för den som härdar ut, för den som bär sitt kors, sitt lidande, kommer det att komma bättre tider.
Var fast i tron, det hjälper att fästa blicken vid horisonten när tyngden av det egna oket håller på att bryta ned en fullständigt. Berättelsen om Jesus lidande kan vara till tröst och hjälp för den som själv lider och som själv inte vet om man kommer att orka härda ut. Förebilder är betydelsefulla och inspirerar oss.
Det skadar förstås inte, men inget av detta kräver egentligen att man är troende. Det är ett lika viktigt budskap att kontemplera ändå och något som passar nog så väl att ägna en stund åt under påsken.