Det har nyligen publicerats material från Skolverket som säger att 9,3 procent av eleverna i årskurs nio har ett ”åtgärdsprogram” (SvD 2023-04-22). Detta kan betyda att de har tilldelats rätt till stöd som kan bestå av exempelvis en särskild studiegrupp eller av anpassad studiegång. Det vill oftast säga att något ämne tas bort från schemat för den eleven. En enhetschef på Skolverket beklagar att många inte får stöd förrän i slutet av den obligatoriska studiegången och menar att behoven egentligen är större men inte upptäcks i tid, om ens alls.
Men tänk om hela diskussion bygger på fel utgångspunkt? Svensk skola utgår från att alla elever är lika och från att, om de inte är lika, så borde de vara det. De fall då stöd verkligen fungerar är emellertid när en elev med goda eller medelgoda resultat har problem i ett visst specifikt ämne eller är borta från undervisningen ett par veckor på grund av sjukdom. Att tala om stöd är att antyda att elevens problem är begränsade och kanske gäller ett ämne, men inte att eleven skulle behöva hjälp i alla ämnen eller saknar flera årskursers inlärning.
Artikeln i fråga har rubriken ”Stöd till elever halkar efter”, men tänk om problemet inte är att stödet kommer sent utan att högstadiet borde vara organiserat på annat sätt och erbjuda fler alternativ? Högstadiet är den mest problematiska etappen i det obligatoriska skolsystemet i alla länder, och i Sverige var problemen väl kända redan när grundskolan med sammanhållet högstadium år 1962 infördes som enda skolform och alla alternativ avskaffades. Unga hade tidigare haft många valmöjligheter som att arbeta i hushåll, jordbruk eller affär eller att studera i olika skolformer som gick från praktiska till teoretiska. Under de första åren med grundskola fanns vissa valmöjligheter på högstadiet, men dessa togs bort med undantag för ”särskild” och ”allmän” kurs i ett par ämnen. Senare togs även den valfriheten bort. Nu är modellen ”one size fits all”, dvs alla ska studera detsamma och tänks hålla samma takt. Dessutom finns det egentligen inga krav på att anstränga sig. Är det stöd som då behövs? Är problemet elevernas eller myndigheternas?
När grundskolan infördes sades det att läraren skulle ”individualisera inom klassens ram”. Lärarna protesterade och förklarade att det var omöjligt att en och samma lärare samtidigt skulle ge elever som var mycket olika en meningsfull utbildning. Inte ens idag ifrågasätter vi grundskolans konstruktion, fast vi har stora problem och fast att näringslivet skriker efter yrkesarbetare och universitet suckar över studenter som inte kan skriva. I stället använder vi begreppet stöd för att ”lappa och laga”, vilket i sin tur lett till att skolan har blivit psykologiserad och juridifierad, eftersom elever som har problem skickas på utredning och bedömning för att se om de har rätt till stöd. Att det behövs expertbedömning beror på att stöd är dyrt. Svensk skola är dyr, men om den organiserades bättre skulle den kunna ge både bättre kvalitet och lyckligare elever.
Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.