Här kommer ett julklappstips: Köp boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin. Det är boken du och din familj behöver för att förstå varför Ryssland har startat kriget i Ukraina, och hur otroligt svårt och hur lång tid det kommer att ta för att reformera detta land, så att det kan träda in i den europeiska familjen av civiliserade stater.
Som många har vittnat om finns det två Ryssland. Ett som vill stänga in landet bakom en mur, isolera det från omvärlden för att det varken ska kunna utvecklas eller förändras, och ett som vill öppna upp sig för resten av Europa.
Tyvärr är det oftast, för att inte säga alltid, det första Ryssland som dominerar och som har gjort så under mycket lång tid. Möjligen ska Rysslands historia därför förstås som ett enda långt mörker med tillfälliga inslag av västeuropeiskt ljus?
Det är i alla fall så Michail Sjisjkin presenterar sitt hemland. Sjisjkin är en prisbelönad skönlitterär författare. Bosatt i Schweiz men född och uppvuxen i det som då hette Sovjetunionen.
I boken går han i rask takt igenom hela Rysslands historia från mongolernas erövring på 1200-talet fram till idag. Han konstaterar att mongolerna lyckades installera en auktoritär politisk modell som ryssarna själva sedan kopierade och förde vidare även när man gjort sig fria från mongolernas överhöghet. Tsarväldet som etablerades på 1500-talet är en variant på mongolernas välde men i rysk form. Och så var även kommunismen och nu Putinregimen.
Utifrån detta beskriver han sedan hur denna månghundraåriga förtryckarapparat har format ryssarna som folk. Han beskriver hur staten och människorna aldrig är på samma sida. Staten är inte en representant för folket utan en fiende till det. Människor samarbetar därför med staten bara om de blir tvingade till det.
Staten bryr sig inte om sitt folks väl och ve utan endast om sin egen överlevnad. Någon plikt för statens företrädare att tala sanning inför medborgarna finns därför inte när den ska förklara sina beslut. Istället har lögnen etablerat sig som ett legitimt medel för att främja statens intressen.
Ljugandet har gått så långt att människor utgår ifrån att ledarna aldrig säger som det är, alltid talar osanning, om allt. Och människorna spelar med i spelet för ljuger man på samma sätt som ledarna blir man inte straffad. Det är den som talar sanning som blir straffad.
Sjisjkin är inte den förste författaren som har beskrivit de sociala mekanismer som gör Ryssland till ett samhälle där förtrycket ständigt förnyar sig. Det finns beskrivet i mängder av reportage sedan tidigare, men vi som lever i det demokratiska väst måste ändå läsa berättelsen igen för den är så främmande för oss. Även om vi i Sverige levt med enväldiga kungar har vi ingen tradition som säger att dessa får ljuga fritt. Vi har också alltid haft någon form av konstitution som har reglerat kungarnas makt och vi har haft domstolar och myndigheter som inte har sett det som sin viktigaste uppgift att förslava och suga ut folket. Sverige har inte alltid varit en demokrati, men det har aldrig rått en djup fiendeskap mellan överheten och folket. Det blir därför för oss omöjligt att förstå varför ryssarna inte gör sig av med Vladimir Putin.
Sjisjkin förklarar det med en liknelse. Ett träd är stort och mäktigt men kan ändå knäckas av en hård vind, medan ett grässtrå endast böjer sig hur hårt det än blåser. När ryssarna konfronteras med statsmakten väljer de oftast att vika ned sig. Det är enklare så.
Sjisjkins bild av sitt hemland är deprimerande och man frågar sig om det alls kan komma en rysk demokratisk framtid. Men han själv är ändå i slutändan optimistisk. För som han också konstaterar är Ryssland ett land där litteraturen spelar en stor roll, och alla stora ryska författare, som vi ju även läser i väst, har alla varit i opposition mot staten. När poeterna ställs mot politikerna brukar poeterna vinna, skriver han. Det kanske bortom dagens mörker finns ett visst hopp om ryska folket ändå.
Ledarsidans krönikör Stefan Olsson är fil dr i statskunskap och moderat riksdagsledamot.