Chiles 36-årige president Gabriel Boric har all anledning att vara besviken. Han har kämpat sedan 2019 med att få till en ny konstitution. Och vilken konstitution sen. Det går knappt att beskriva den sakligt utan att riskera att framstå som att man karikerar.
Den föreslagna konstitutionen är ett utopiskt mästerverk så långt ut på vänsterkanten att varken Nooshi Dadgostar (V) eller Märta Stenevi (MP) skulle våga drömma om det.
Utöver det taktiskt tveksamma draget att legalisera sena aborter i ett land där alla aborter oavsett skäl var förbjudna fram till 2017 innehöll förslaget över 100 uttryckliga rättigheter.
Dessa sträckte sig från de vanliga om rätten till liv och kroppslig integritet till betydligt mer fantasifulla inslag som rätt till internetuppkoppling, cybersäkerhet, fritid och fysisk aktivitet. Allt ska med!
Den här sortens extensiva rättighetskataloger är förstås inget nytt i sig. Exempelvis hade de forna sovjetstaterna vansinnigt tjusiga konstitutioner som garanterade medborgarna allt möjligt. Någonstans längs vägen bör således insikten ha infunnit sig att det är stor skillnad mellan att något står i ett dokument och att man faktiskt har en meningsfull rättighet. En läxa som vänstern globalt verkar ha svårt att lära.
Den föreslagna chilenska konstitutionen har dock även mer moderna påhitt. Givetvis innehåller den en rätt till fri könsidentitet parat med en skyldighet för staten att vidta åtgärder för att människor med varierande könstillhörighet är representerade i såväl offentliga som privata sammanhang.
Förslaget innehåller också rättigheter för naturen, vilket alltid och enbart är ett sätt att kringskära människors rättigheter.
Den föreslagna konstitutionen är en snudd på outsinlig källa till galenskap och politisk tragikomik. Men när chilenarna i söndags fick rösta om vansinnet sa 62 procent nej. Det skänker hopp även inför vårt eget val.
Magdalena Andersson (S) kan gömma ministrar och låtsas som om hon själv och partiet inte har någonting som helst att göra med varken den skenande grova brottsligheten eller den elpriskris som redan är ett faktum. Men folk lär minnas hur ledamöterna från S, MP, V och C stod upp och applåderade riksdagsbeslutet 2020 att inte rädda reaktorerna i Ringhals.
Chilenarnas resoluta agerande inspirerar. Om de kunde rösta bort sitt vansinne måste vi kunna göra det i Sverige också.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.