Politik kan vara så många saker. Den kan vara en kamp mellan idéer, där de bästa argumenten segrar. Den kan vara ett evigt grottande i statistik och utredningar. Den kan tyvärr också vara hånfullt hyckleri, något vi sett alldeles för mycket av.
Det är en sak att politiker vill framhäva skillnader mellan partier för att göra det lättare för väljare att förstå skillnaden. Men alldeles för ofta hittar de på skillnader och skriker sig hesa, bara för att framstå som engagerade. Det är rent sorgligt. Den här budgetomgången har gett gott om exempel på detta.
Socialdemokraterna gick ut starkt och ville se skattesänkningar. Större sådana dessutom än för pensionärer. Hade de borgerliga föreslagit något sådant hade Magdalena Andersson och S sparkat bakut och med gråten i halsen talat om en pensionärsskatt. Men när de själva gör det är det förstås helt okej.
Regeringen är dock inte betydelsefullt bättre. När den rödgröna regeringen ville pausa uppräkningen av brytpunkten för statlig skatt kritiserades detta hårt. På goda grunder visserligen. Men nu luktar det betänkligt från det blå skåpet eftersom de borgerliga partierna har bestämt sig för att göra samma sak för att finansiera ett till jobbskatteavdrag.
Visst, det är knappast moderat drömpolitik utan en kompromiss. Men än sen då? Det kan det väl ha varit när de rödgröna gjorde det också? Huvudsaken måste ändå vara vad man gör och inte bara varför. Och de borgerliga har onekligen gjort samma sak som de tidigare vildsint kritiserade den förra, rödgröna regeringen för.
Det skulle kunna föranleda ett mått av eftertanke. En insikt om att det visst är rimligt att kritisera, men att man kanske kan spara lite på krutet i de flesta situationer. Om man har målat ut något som väldigt skadligt är det ju aningen penibelt att sedan göra det själv. Det borde åtminstone vara det. Men det institutionella minnet är kort.
Trots att vi lever i en tid där all tänkbar kunskap finns ett par knapptryck bort beter vi oss kollektivt som stereotypa guldfiskar. Ingen aning om att något har hänt tidigare, ingen känsla för eller vilja att hålla någon ansvarig för de har gjort eller sagt tidigare. Det kan fungera ett tag, men man behöver lyfta blicken strax ovanför den egna horisonten för att inse att det snabbt blir ohållbart.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.