Måndagens politiska övningar i samband med överlämnandet av public service-kommitténs betänkande borde vara nog för att få alla att tappa hoppet, oavsett politisk färg.
Det har blivit uppenbart att den politiska borgerligheten inte har några som helst ambitioner att reformera public service. Det kommer inte att hända. Detta var andra gången man haft chansen. Ingen av gångerna gjordes något. När det kommer till kulturpolitik finns det kort sagt inte mycket att hoppas på för borgerliga väljare.
Sverigedemokraterna har propagerat högt och ljudligt för att göra om uppdraget för public service, och därtill finns en stor grupp moderater som har velat banta budgeten kraftigt och smala av uppdraget. Det enda som händer är att man gör om uppräkningen av finansieringen något.
Från att ha räknats upp med två procent årligen blir det först en uppräkning med tre procent som sedan trappas av till två procent och till sist till en procent. Allt för att få fram en smulas effektivisering. Sammantaget ska det dock till och med ge en smula mer pengar än det gamla systemet. Ingen kulturrevolution således.
Då borde väl åtminstone de rödgröna vara nöjda? Självklart inte. De har bestämt sig för att de ska ha ett kulturkrig och tänker föra det oavsett om det finns någon att kriga mot. Väderkvarnar duger lika bra som drakar i svensk politik. Därför hörs ord som slakt och sotdöd och en lång rad andra ord med samma innebörd som alla saknar varje form av kontakt med verkligheten.
Det enda produktiva som har kommit av detta är oppositionens implicita erkännande att även de betraktar public service som rödgröna bastioner. Någon annan anledning att reservera sig mot en ökad granskning av opartiskheten finns ju inte. Om man faktiskt ansåg att public service var opartiskt vore ju en ökad granskning utmärkt, det skulle täppa till truten på borgerlighetens skräniga public service-kritiker.
I stället drar man igång en politisk belägring och talar om demokratins död. Och borgerligheten är lika förvånad som alltid, den försöker ju bara upprätthålla status quo och förstår inte varför man blir angripen. Om det är något som särskiljer Sverige är det inte att vi saknar ett kulturkrig, det gör vi inte. Men vi har en så mesig borgerlighet att kriget bara har en stridande part.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.