Idag går Hugo Parkfestivalens sista dag av stapeln och det lär bli en stökig kväll här i Norrköping. Med tanke på all världens elände så bör vi därför unna alla de som vill festa och ha det roligt medan sommaren är här. Men, och jag ber om ursäkt om det visar sig att undertecknad är för pessimistisk, jag tror mig känna en vittring av klagosånger kommandes med vinden.
De flesta av oss känner nog en ivrig klagare, eller en glädjedödare. De kommer i många former. Den ljudkänsliga som köper lägenhet i innerstaden och sedan stör sig på nattliv och kyrkklockor. Parfymhataren som tycks få migrän om en kollega vill dofta gott. Den som slår i taket om grannens födelsedagsfest fortsätter efter klockan tio. Den som bosätter sig på landet och hatar doften av gödsel, eller den som flyttar in nära en skyttebana trots att de inte tål smällar. Den som hatar fyrverkerier på nyårsafton, majbrasor på valborg och en liten drink på julafton.
Detta beteende återfinner sig även i politiken. Det får också förvånansvärt ofta gehör. Den enskilde ska enligt gällande lagstiftning premieras, alldeles oavsett vem som var där först. Verksamheten är ansvarig för att inte utsätta närboende för störningar eller olägenheter. Det är alltså sällan som en kommun svarar ett klagomål med det som allra oftast är det enda rimliga: Du skulle ha tagit ditt ansvar och undersökt dessa saker innan du flyttade in.
I stället leder det till att skolor låser sina fotbollsplaner och tar bort sina basketkorgar, att tillgängligheten till idrottsplatser skärs ner, att bönder tvingas lägga ned verksamheten, att uteställen stänger igen och att fyrverkerier begränsas eller rent av förbjuds. Och så vidare.
Klagandet leder också till kroniska svårigheter när det ska byggas nytt. I Göteborg, för att ta ett exempel, klagades det friskt om Karlatornet. När det är klart kommer det vara Nordens högsta byggnad, och även Göteborgs första skyskrapa. Men det var många som försökte att stoppa bygget in i det sista. För högt, för fult, Göteborg ska inte ha skyskrapor(!), och så vidare. Det lät liknande om till exempel Turning Torso i Malmö, som de flesta nu nog är överens om är en byggnad som blivit en positiv symbol för hela staden.
Karlatornet vann till slut – och den tillhörande Karlastaden, det ska bli en hel ny stadsdel – och det byggs nu friskt på Hisingen. Men nog lyckades kritikerna kasta grus i maskineriet. Det hela togs till domstol, och rättens besked var att detta sannolikt skulle ta hela 6 månader att avgöra. Hade en mindre aktör kunnat mäkta med sådant motstånd? Lägg till bullerregler och andra regleringar som både försenar och fördyrar de flesta byggen i stadsmiljö så ser man att det är ganska lätt att vara en glädjedödare även här.
Det är helt enkelt inte rimligt att en ljudallergiker förväntar sig landsbygdens lugn när de bosätter sig i innerstaden, eller att någon förväntar sig en steril odör om de köper hus nära en bondes fält, eller att en hel stad ska fira nyår tyst för att någon införskaffat ett husdjur. Eller att förvänta sig att unga personer ska vänta längre i en omöjlig bostadskö för att man inte tycker om byggbuller.
Men med detta sagt: Visst är det allas rättighet att klaga. Problemet är inte att det klagas för mycket, utan snarare att det tycks vara något av en dygd att hörsamma klagosång. En kommun kan och bör lyssna på sina frustrerade medborgare, men bara det att de är frustrerade bör inte vara en ledstjärna när det kommer till beslutsfattande. Lagar ska inte gynna en part bara för att den är tillräckligt högljudd i sitt missnöje. Men tills dess att lagstiftningen ändras för att reflektera detta så kan vi i alla se till att ha det roligt ikväll. Njut av festivalen nu, Norrköpingsbor!