Ett par dagar före julafton presenterade regeringen direktiven för den kommitté som ska leda arbetet med att ta fram en nationell kulturkanon. Kommitténs kommer att ledas av historikern Lars Trädgårdh, ett oväntat uppfriskande val.
Det hade varit enkelt att välja en litteraturvetare eller någon från Svenska akademien eller liknande för att leda detta arbete. I stället valde regeringen Trädgårdh, som inte har den kompetensen men som i stället har en mycket god känsla för svenskhet, inte minst eftersom han har betraktat den från USA i många år.
Vem som än leder arbetet kommer det slutliga resultatet att bli hårt kritiserat. Nästan ingen lär vara helt nöjd. Och det är väl delvis poängen. Det finns ingen objektivt korrekt lista på verk som bör ingå i en kanon, men det fyller en viktig funktion. Det skapar en gemensam referensram för exempelvis skolväsendet och människor som är nya i vårt land. Eller rättare sagt, den tillgängliggör den – för den finns givetvis ändå. Alldeles oavsett om vi erkänner den eller inte.
När den väl finns kan vi fortsätta att debattera om vad som bör läggas till den och kanske tas ifrån den också. Men då finns den åtminstone. En kanon av detta slag är ett levande verk och både kan och bör utvecklas.
Det finns dock ingen anledning att nöja sig med en nationell kanon. Det kan gott och väl sägas vara ett fattigdomstecken att skolorna i kommunen inte har en gemensam lokal litteraturkanon att utgå från som fond för undervisningen.
Att det är möjligt att gå ut skolan i Norrköping utan att ha få läsa exempelvis Moa Martinsons debutroman Kvinnor och äppelträd. Romanen skildrar livet i Norrköpings fattigkvarter under 1800- och början 1900-talet. Banbrytande litteratur på många sätt. En annan tänkbar inkludering skulle kunna vara Sven Wernströms Trälarna. Visserligen är det en svit om sju delar, men nog skulle man kunna klämma in den första delen åtminstone. Man kan förstås även välja en mer regional inriktning varpå alternativen blir ännu fler.
En lokal kanon skulle inte bara lyfta förståelsen för platsen man lever på utan också skapa en samhörighet genom bildning som sällan ses nu för tiden. Det finns ett Norrköping bortom det egna födelseåret, en kontinuitet man delar med många tidigare generationer – och dessutom kommande. Låt eleverna ta aktiv del av det.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.