”Faran kan afvärjas endast på en väg: genom modig uppslutning vid Tysklands sida.”
Otto Järte (S) i förordet till boken ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning”.
När första världskriget bröt ut 1914 rådde det bred politisk enighet om att det bästa för Sverige var att stå utanför. På Gustaf V:s initiativ slöts dessutom en gemensam neutralitetsförsäkran tillsammans med de andra skandinaviska länderna.
Ändå skulle det dröja till 1916 innan riksdagens båda kamrar antog en entydig neutralitetsförklaring. Medan också uttalade vänner av Frankrike och Storbritannien förespråkade neutralitet fanns det nämligen en liten, men relativt inflytelserik minoritet som önskade att Sverige slöt upp på Tysklands sida. Denna strävan – under samtiden känd som ”aktivismen” hade sina sympatisörer bland konservativa och officerare, liksom en allierad i den tyskättade drottning Victoria. Men den återfanns faktiskt också på andra håll. Aktivismen artikulerades sällan särskilt öppet, förrän sommaren 1915 – då stridsskriften ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning” presenterades.
I denna krävde ett antal författare (anonymt) med något varierande argument att Sverige borde gå med i kriget på tysk sida. Författarna motiverade sitt ställningstagande med allt från (berättigad eller oberättigad) rysskräck, till behovet av att hävda Sveriges intressen i Östersjöområdet och våra goda förbindelser med Tyskland.
Det var argument som i dag kan verka endera främmande eller, med anledning av tyskvänligheten under påföljande världskrig, skrämmande. För dåtiden var det dock påståenden som tycktes äga viss bärkraft och inte bara, som någon kanske skulle anta, till höger. I sammanhanget får vi komma ihåg att det första världskriget trots allt var mindre ideologiskt än det andra (även om det definitivt är fel att slentrianmässig avfärda Ententen och Centralmakterna som lika goda kålsupare). Sverige stod också kulturellt såväl som ekonomiskt nära Tyskland. Och medan kriget på västfronten blott var av indirekt intresse, var Ryssland arvfienden som kastade en lång skugga över vårt land.
Ryssland var nära, på många sätt till och med närmare än under sovjettiden. Finland var ryskt sedan 1809, liksom det (visserligen demilitariserade) Åland. I S:t Petersburg var man medveten om detta och när världskriget bröt ut 1914 fanns planer på att stänga inne i den svenska flottan i Karlskrona, för säkerhets skull.
Tsarernas självhärskardöme var lika avskytt till vänster som till höger och tyskvänlighet var inte heller bara fråga om militaristisk officersbeundran. Den tyska sociallagstiftningen var avancerad och arbetarrörelsen på många sätt Europas mest framgångsrika. Det är inte förvånande om också socialdemokrater närde tyska sympatier – samtidigt som inställningen till exempelvis engelsmännen inte var okomplicerad. Efter krigsutbrottet försatte Storbritannien Tyskland i så kallad fjärrblockad, vilket också drabbade neutrala stater som Sverige.
Så småningom framkom vilka som skrivit ”Krigsboken” som skriften ofta kallades. Den mest kände författaren var den tysksinnade högermannen Rudolf Kjellén, men också två framstående socialdemokrater hade bidragit: Otto Järte och Yngve Larsson. Det blev ett rejält buller, som dock slutade med att den Ententen-vänlige Hjalmar Branting fick båda uteslutna ur partiet. Över huvud taget vann den förespråkade aktivismen inget stöd hos något av riksdagspartierna. Krigsbokens bestående effekt blev därmed snarare motsatt än avsedd: den stärkte neutralismen.
Kriget innebar utmaningar nog ändå. Förutom alla kränkningar av neutraliteten (de var många, från båda sidor) sänktes inte mindre än 280 svenska fartyg av framför allt minsprängningar och tyska ubåtar. Nästan 800 sjömän miste livet. En tilltagande livsmedelsbrist ledde på sina håll nästan till hungersnöd och 1917 fruktade (eller hoppades) vissa på en revolution av rysk modell. Om Sverige ovanpå allting annat kommit med i kriget hade det kunnat sluta hur illa som helst.