Man kan med rätta frustreras över bristen på svensk försvarsvilja. Eller åtminstone bristen på försvarsvilja i vissa delar av samhället. Trots att det sedan länge står klart att Sverige står inför två val – att rusta upp militärt eller att vara försvarslöst – verkar de flesta opinionsbildare och beslutsfattare vara mer eller mindre nöja med sakernas tillstånd. Det vill säga hellre stå försvarslösa än ta kronor från välfärden.
Det enda som möjligen skulle kunna anses vara ett alternativ mitt emellan de två ovan är att ansöka om medlemskap i Nato. Men det är naturligtvis inte heller acceptabelt: I slutet av april publicerade 31 ”kulturarbetare”, både vänsterinventarier som Göran Greider och Gudrun Schyman och opolitiska kulturutövare som Gösta Ekman och Lena Endre, ett upprop mot Nato i Dagens Nyheter. Undertecknarna förklarade bl.a. att de inte tror på upprustning och motsätter sig militariseringen av Norrland.
Men trots den pacifistiska posen är det nog många både bland uppropsskrivande kulturarbetare och andra som innerst inne känner sig trygga i förvissningen att om Sverige mot förmodan skulle angripas så kommer vi inte behöva stå ensamma. Det är naturligtvis bara inifrån den mentala fästningen som man kan kosta på sig att förklara att man ”inte tror” på upprustning (vem tror egentligen på upprustning för dess egen skull?).
Verkligheten är dock en annan. Enligt en pinfärsk studie från det amerikanska opinionsinstitutet Pew Research Center (10/6) är viljan inom Nato att försvara andra Natoländer oroväckande låg. Studien visar bland annat att 58 procent av alla tyskar är emot att ge militär hjälp om ett annat Natoland (läs: Estland, Lettland eller Litauen) skulle bli angripet av Ryssland. Detta trots att Natostadgan förpliktar Natoländerna till gemensamt försvar. Siffrorna på många andra håll i Nato ser bara marginellt bättre ut. Visserligen är försvarsviljan något större i både USA och Storbritannien, men utan Tyskland kan inget meningsfullt uträttas i Europa. Nu liksom under kalla kriget bygger Natos försvarsplanering i Europa helt och hållet på det starka tyska försvaret.
Detta visar för det första hur framgångsrikt Ryssland har varit i sina ansträngningar att så split och tvivel i väst. För det andra visar det, från en svensk horisont, att vi måste planera för det värsta. Om det är tveksamt huruvida Nato kommer att komma till esternas hjälp kan vi glömma att det är aktuellt att försvara Gotland. Vad annars har man för övrigt att vänta sig? En politik som bygger på att ständigt misstänkliggöra Nato men som kallt räknar med ett ensidigt åtagande från våra grannar att offra sig för Sveriges skull är inget mindre än omoralisk.
Att närma sig Nato är fortfarande vägen framåt för Sverige, men vi kan inte lura oss att vi inte behöver en egen försvarsförmåga. Om det är något som kan stärka försvarsviljan i Europa är det dessutom om länder som Sverige visar att man tror på solidaritet med andra fria länder.