”Är det mindre grymt, mindre kriminellt, mindre barbariskt att långsamt svälta 40 miljoner människor och barn till döds än att sänka ett av fiendens fartyg, fyllt med krigsmateriel, men som olyckligtvis också har hundratals passagerare?”
Chefredaktören J P Leaf i konservativa Nashville Banner, kritiserar de som vill att USA ska gå in i kriget 1915.
Det sägs att vi läser historien baklänges. I dag vet vi ju hur det gick, trots att historien kunde gått på många olika sätt när det begav sig.
Så var det med första världskrigets utbrott. Skotten i Sarajevo 1914 utlöste en rad reaktioner som först efter flera veckor ledde till krigsutbrottet, men det hade inte behövt bli på det sättet. Och på liknande sätt är det med det brittiska passagerarfartyget RMS Lusitanias tragiska förlisning året därpå.
I morgon är det på dagen hundra år sedan den tyska ubåten U 20 torpederade Lusitania tio minuter över två på eftermiddagen, nästan på synhåll från kusten söder om Irland. 1 201 människor miste livet, många kvinnor och barn. 128 av dessa var amerikaner, vilket fick Förenta Staterna att gå med i kriget.
Fast riktigt så enkelt var det inte. USA gick inte med i kriget, inte då utan först två år senare.
Bakgrunden till det oinskränkta tyska ubåtskriget var att Tyskland försattes i en omfattande och mycket effektiv brittisk så kallad fjärrblockad, där engelsmännen kunde utnyttja det faktum att deras flotta var starkare än den tyska. Blockaden syftade till att svälta ut Tyskland, i viss mån bokstavligt då livsmedelsbristen långsamt blev ett allvarligt tyskt problem. Det tyska svaret blev en motblockad, verkställd medelst ubåtsvapnet.
Åsikterna kring ubåtskrigets ”legalitet” varierade. Under alla omständigheter gav krigets lagar inte tyska ubåtar rätten att angripa civila fartyg (oavsett nationalitet) – så länge dessa inte samtidigt utnyttjades för militära ändamål.
Lusitania var ett av världens största och luxuösaste passagerarfartyg, ett av få som fortfarande trafikerade Atlanten våren 1915. Att den tyske ubåtskaptenen Walter Schwieger upptäckte henne var en tillfällighet och han lyckades träffa Lusitania en (om uttrycket tillåts) lyckträff eftersom hon gick med högre hastighet än ubåten. Omedelbart efter träffen skakade ytterligare en, mycket kraftigare, explosion fartyget som sedan sjönk på bara arton minuter.
Denna senare explosion kan ha orsakats av sprängmedel. Fartyget fraktade bland annat 40 000 gevärspatroner, vilket enligt tysk uppfattning var ett brott mot krigslagarna. En andra explosion måste emellertid orsakats av mycket kraftigare sprängmedel. En fråga som renderat många konspirationsteorier genom åren, men som inte kan avfärdas som en krigsmyt.
Att Lusitania färdades över juridikens bräckta vatten var emellertid ointressant 1915. I London liksom Washington uppfattades sänkningen av de flesta som kallblodigt mord och en högljudd opinion krävde USA:s inträdre i kriget. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson var emellertid fast besluten att hålla nationen utanför kriget och han hade stort stöd i breda grupper för sin politik. Kriget var en känslig fråga eftersom Förenta Staterna fortfarande var en mycket ung nation, med första och andra generationens invandrare från Europas alla länder. Många ville inte till något pris bli inblandade i den gamla världens fördärvliga uppgörelser – just det man emigrerat ifrån. Neutralitet var något de flesta kunde enas kring.
Wilson krävde bland annat att Tyskland skulle avbryta det oinskränkta ubåtskriget och denna gång segrade diplomatin. Berlin gick Washington till mötes.
Wilson lyckades sedermera bli omvald 1916 för att han lyckats hålla USA utanför kriget, fast på ett sätt fick Lusitanias undergång ändå avgörande betydelse. Opinionen svängde permanent i tyskfientlig riktning. När Tyskland återupptog det oinskränkta ubåtskriget 1917 hade de inrikespolitiska förutsättningarna förändrats i USA. Detta krig hade nu med presidentens ord blivit ”a war to end all wars”.