Ett inslag i Aktuellt under torsdagen biter sig fast. En sjuksköterska har gjort en videodagbok från Intensivvården av coronasmittade på Nya Karolinska. Det är hon som står för rubriken ovan.
Vi kan bara ana oss till arbetsmiljön. Lite grand som just soldater i krig. Lättare att förstå intellektuellt än mentalt.
För sköterskorna innebär det tunga arbetsdagar under potentiellt mycket farliga förhållanden. Sköterskan berättade om trettontimmarspass, 200 timmar i månaden – sedan i mars. Materielbristen är nästan lika stor som tidigare och få ser något ljus i tunneln. Man börjar bli fullständigt nersliten.
Därtill förstås alla patienter som dör. En fruktansvärd psykologisk påfrestning. Ungefär som i krig.
Sköterskan får frågan om vad hon mest önskar sig. Det första hon säger är en önskan om att människor ska följa rekommendationerna vi alla känner till. Ni vet allt det där om att social distansering, god handhygien och hålla avstånd i offentliga sammanhang. Om man ens behöver vistas på platser med många andra människor.
Det är mycket måttliga krav! Kan vi inte leva upp till dem är det uselt av oss. Om vi bryr oss det minsta, om vi menar allvar med talet om hjältarna i vården, är detta det minsta – men också viktigaste – vi kan göra. Och något vi alla kan göra.