Vem tar vem i Norrköping?

Det är en sak att ta över makten. En annan att göra det under rimliga former.

Olle Vikmång och Maria Sayeler Behnam kommer förstås att ingå i det nya styret. Men vilka andra politiker och från vilka andra partier?

Olle Vikmång och Maria Sayeler Behnam kommer förstås att ingå i det nya styret. Men vilka andra politiker och från vilka andra partier?

Foto: Philip Naskret

Ledare2024-11-18 18:40
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Borgerlig samverkan har fallit! Fast det visste vi ju redan. Nu är det också formaliserat genom måndagens omröstning i kommunstyrelsen.

Och ändå inte riktigt. Vi vet – åtminstone om vi skall tro det hittillsvarande oppositionsrådet Olle Vikmång (S) – att det föreligger en ny majoritet. Fast i skrivande stund vill varken Vikmång eller någon annan avslöja hur denna nya majoritet ser ut, vilka nya kommunalråd som kommer att ersätta de gamla.

"Vi kan inte köra på som hejsan hoppsan. Jag tycker det är oseriöst" säger avgående kommunalrådet Christopher Jarnvall (SD). Det ska nog till en sverigedemokrat för att säga det!

Det bästa hade varit om situationen aldrig hade uppstått. Att de ingående partierna i Borgerlig samverkan hade lyckats lösa sina meningsmotsättningar.

Det näst bästa hade varit om avhopparpartierna – Kristdemokraterna och Liberalerna – först prövat möjligheten med moderatlett minoritetsstyre. Även om detta långsiktigt hade framstått som en mindre framkomlig väg.

Om vi däremot nu får en ny sorts kvartett riskerar det se sjaskigt ut i borgerliga väljares ögon. Som om KD och L först och främst vill sitta kvar vid maktens köttgrytor till vilket pris som helst. Och om man då inte lyckas komma överens med Sophia Jarl (M) duger tydligen Olle Vikmång. Fram och tillbaka tills partiernas förtroende hos de allmänborgerliga väljarna riskerar att bli helt förspillt.

Särskilt illa vore det om den avhoppade Eva-Britt Sjöberg (KD) skulle återkomma som kommunalråd, nästan innan hennes gamla förordnade hunnit att gå ut. Det var ju Sjöberg som satte det politiska lyckohjulet i snurrning, men där och då uppfattades det som en stor personlig uppoffring. Hon stod helt enkelt – enligt egen utsago – inte ut med Jarls ledarstil. Åsikterna om detta avhopp har varierat, men många har nog känt sympati för hennes agerande. Och dessutom konstaterat att det var en nästan desperat åtgärd, som sannolikt på goda grunder växt fram under lång tid.

Väljer Sjöberg att stå utanför en nygammal kvartettlösning kvarstår detta i grunden positiva omdöme. Om hon däremot lätt och ledigt bara skulle vända kommunalrådskappan ut och in riskerar hela hennes agerande att framstå blott som partitaktik med dramatiska metoder.