Den i dagarna beslutade rivningen av migrantlägret i Malmö har fått stor uppmärksamhet. Kommunens miljönämnd har använt sig av en paragraf som till slut gör det möjligt att avhysa de omkring 150 migranterna som rest ett tältläger på en privat ödetomt. De sanitära olägenheterna, brandrisken och risken för smittspridning som präglar bosättningen har satt stadsdelen på kartan.
Hela historien mynnar ut i en av våra mest grundläggande rättigheter - äganderätten. Rätten att äga är central för hela vårt samhälle. Genom äganderätten ges förutsättningar för att vi ska kunna köpa, byta och sälja varor, handla med varandra och med andra länder. Det i sin tur skapar ekonomisk tillväxt och jobb vilket krävs för att vi ska ha råd att bekosta välfärden. Det var införandet av äganderätt och näringsfrihet som gjorde att Sverige blev rikt en gång i tiden. Äganderätten är också viktig för miljön. Förenklat kan man uttrycka att det man äger, vårdar man.
Vissa debattörer vill gärna göra gällande att mjuka värdeord som medmänsklighet och solidaritet måste få råda när vi talar om migrantlägren. Vad dessa debattörer glömmer är att utan en stark äganderätt skulle samhällsklimatet vara betydligt hårdare och mer konfliktfyllt. En stark äganderätt är ett skydd mot bråk om vem som äger vad. Turerna kring migrantlägret i Malmö visar tyvärr hur svagt skyddet för äganderätten är i Sverige.
Notan för rivningen och saneringen av tomten i Malmö, det handlar om hundratusentals kronor, kommer att skickas till den uppgivne markägaren. Trots att ägaren är allt annat än skyldig till bosättningarna och nedskräpningen på platsen. Trots att ägaren kontaktat Kronofogden för att få hjälp att avhysa de personer som bosatt sig på hans tomt. Men så länge det inte går att identifiera exakt vem som bosatt sig på din tomt, kan du inte räkna med någon hjälp att få bort personen ifråga. Detta är en absurd hållning som regeringen nu utreder. Utredningen väntas ta två år att genomföra. Två år av fortsatt svag äganderätt är naturligtvis alldeles för lång tid.
Att identifiering måste ske innan avhysning är egentligen en fråga om hur man tolkar lagstiftningen. Därför borde det gå att få till en snabbare förändring på området. Då krävs även att polisen är med på noterna, något Malmöpolisen i dagsläget verkar föga intresserade av. Identifiering av personer som i de flesta fall utgör samma etniska grupp är en känslig fråga.
Rädslan att göra fel får dock inte lamslå samhället från att skydda medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Egenmäktigt förfarande är fortfarande ett brott. Om inte polisen törs försvara vår egendom, vem ska då göra det? Risken är uppenbar att folk tar lagen i egna händer till slut.
Många politiker säger sig stå upp för öppenheten i dagens samhälle. Situationen i Malmö visar att vi också behöver fler politiker som vågar stå upp för äganderätten, även efter det att spåren från migranternas läger försvunnitt.