Det utrikespolitiska trycket på Kina är just nu osedvanligt kraftigt. Västvärlden har ett extra gott öga till Hongkong och dess demokratiska särart. Den globala uppmärksamheten kring Kinas behandling av främst muslimska minoriteter i Xinjiangprovinsen har ökat påtagligt. Särskilt i väst ger situationen ett obehagligt eko av hur Maos Kina eller Stalins Sovjetryssland behandlade oönskade människor. 

Ovanpå allt detta tär handelskriget med USA på resurserna. Det kostar på, både i form av reda pengar men också mankraft och uppmärksamhet. I grund och botten handlar handelskriget väldigt lite om tullar och tariffer, men desto mer om teknik. Även om resten av västvärlden har varit kritiska till president Donald Trumps handelskrig, mycket beroende på en djupt känd antipati mot honom personligen, har USA lyckats att få sina allierade att öppna ögonen för hotet det innebär att låta kinesiska företag vara med och bygga det förestående 5G-nätet.

Kina har ett påtagligt behov av att minska pressen utifrån. Annars är risken att den smittar av sig internt. Det enklaste är att få ett slut på protesterna i Hongkong.

Protesterna inleddes i somras inför hotet om lagstiftning som skulle innebära att hongkongbor kunde utlämnas till Kina. Den kampen vanns till slut av demonstranterna. I september drogs förslaget tillbaka permanent. Vid det laget hade dock demonstrationerna fått eget liv, kampen hade kostat för mycket för att bara ta slut.

Problemet för den fortsatta proteströrelsen är att den saknar tydligt avgränsade mål. En del av demonstranterna sluter dock upp bakom en fempunktslista. Utöver kravet på att utlämningsförslaget dras tillbaka kräver de även att demonstrationerna inte ska klassas som upplopp, amnesti för alla demonstranter, en oberoende utredning om polisbrutalitet samt att Hongkong ska få välja sina egna ledare utan Fastlandkinas inblandning.

Det sista kravet är något som Kinas kommunistparti inte kommer att gå med på under några som helst omständigheter. En fredlig lösning är därför inte att vänta. Därmed återstår egentligen bara att försöka kväsa protesterna med våld. Den redan omilda behandlingen av demonstranterna kommer att bli blodigare ändå.

Problemet är bara att julen står inför dörren. Julen är speciell i väst. Även beaktat att vissas stressnivåer ökar temporärt har vi det väldigt bra i jul. Glögg, mat och värme mitt i kylan skapar ett stort välmående. När detta bryts av mot scener av stort lidande reagerar vi starkt. Frågan är om kommunistpartiet förstår detta.