”Ödesfrågan för Sverige” utbrister Ulf Kristersson på SvD Debatt, apropå integrationen. Moderatledaren har förstås helt rätt, men frågan lär drunkna i valspurten. Årets riksdagsval är måhända ett invandringsval, men inte ett specifikt integrationsval.
Situationen är om inte annat talande för den politiska eftersläpning som råder. Valet 2014 var inte ett invandringsval, men borde ha varit det. Då, 2014, anade få vilka flyktingströmmar som skulle söka sig till Sverige påföljande år och till sist få den liberala migrationspolitiken att kollapsa. Men flyktingvågen 2015 var faktiskt bara toppen på isberget. 2015 sökte över 150 000 personer asyl, men redan året innan var motsvarande siffra nästan 100 000. Det fick långt mindre uppmärksamhet i den offentliga debatten – men bidrog garanterat till SD:s framgångar.
I själva verket hade antalet asylsökande ökat stadigt, från en inte allt för låg nivå, under nästan hela den föregående mandatperioden. Det är inte allt för svårt att koppla den utvecklingen till den migrationspolitiska överenskommelsen mellan alla riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som slöts 2011.
Den svenska invandringspolitiken var alltså alldeles oavsett flyktingströmmarna 2015 hårt ansträngd och långsiktigt ohållbar, vilket vi också konstaterade (till exempel NT 18/2 -13). Det borde valet 2014 handlat om.
Numera har asylinvandringen minskat betydligt. Det beror dels på att regeringen drog i nödbromsen för tre år sedan, men dels också på att det blivit allt svårare att ta sig genom Europa till Sverige.
Årets stora valfråga borde därför inte vara asylpolitiken, utan hur de som kommit till Sverige ska kunna integreras. Kristersson har rätt i att det är en verklig ödesfråga. ”Skatterna blir högre, resurserna till vården och skolan mindre” om vi misslyckas. Men det finns också en positiv sida – om vi lyckas. Det finns till exempel ett stort behov av nyanställningar inom vård och omsorg, där många nyanlända (inte minst kvinnor) borde kunna finna sina utkomstmöjligheter. Men då måste ett antal faktorer uppfyllas.
Kristersson listar dessa. Fortsatt stram invandringspolitik, sänkt skatt på arbete, tuffare brottsbekämpning (framför allt genom satsning på polisen), en bättre skola, bidrag kopplade till krav och sist men inte minst att upprätthålla grundläggande värderingar. Parallellsamhällen ska inte accepteras.
Rimligtvis är detta också Alliansens grundhållning.