Det turkiska parlamentets ratificering av Sveriges Nato-ansökan var egentligen bara en formalitet. Kvartsdiktatorn Recep Tayyip Erdogan hade ju redan sagt ja och därmed var det i längden otänkbart att det huvudsakligen Erdogan-kontrollerade parlamentet skulle säga nej.
Återstår så bara president Erdogans underskrift. Fast den är istället långt ifrån en formalitet! Han kan dra ut på processen i sista minuten – eller snarare på övertid.
Att parlamentet fick presidentens order om bifall just nu kan ha flera orsaker, men i grund och botten handlade det bara om en sak: Erdogan insåg att han inte skulle kunna tvinga Sverige till ytterligare eftergifter. Ej heller få mer av USA i utbyte (läs: snabbare leverans av stridsflygplan).
Lärdomen blir att det tidigare fjäskandet för smygsultanen i Ankara – från först den socialdemokratiska och sedan borgerliga regeringen – snarast fördröjde processen. För det är så Erdogans basarpolitik fungerat. Och när istället ministären Kristersson till sist beslutade sig för att nu fick det vara nog, ja då insåg den turkiske presidenten att det inte fanns mycket mer att hämta.
Återstår då EU:s gossen Ruda, det vill säga Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Denne har dels skickat ett hövligt och intetsägande brev till Ulf Kristersson, dels skrivit ett ohövligt inlägg på X (Twitter), där han kräver "förhandlingar" – med hänvisning till det förut nämnda brevet.
Detta diplomatiska dilemma skulle regeringen visserligen kunna lösa på samma sätt som den amerikanske presidenten John F Kennedy gjorde under Kubakrisen, när han svarade på ett första meddelande från den sovjetiske generalsekreteraren Nikita Chrusjtjov och ignorerade ett påföljande, av Chrusjtjov hårdare formulerat meddelande. Kristersson bör alltså svara i samma hövliga ton på Orbáns brev och ignorera den ungerske premiärministerns inlägg på X. Och så fort också det ungerska parlamentet ratificerar Sveriges Nato-ansökan vill vår statsminister så väldigt gärna besöka Ungern för att uttrycka sin tacksamhet!
Vad Orbán egentligen vill är lite svårt att avgöra. Men till skillnad från Turkiet spelar Ungern inte alls i samma strategiska liga inom Nato, så i längden blir det nog svårt att förhala det svenska medlemskapet så mycket längre.
Osvuret är väl egentligen fortfarande bäst, men vi kommer nog med i försvarsalliansen ganska snart trots allt. Fast det finns redan smolk i den otömda glädjebägaren. Processen har tagit alldeles för lång tid och Nato har som organisation visat sig svag i en fråga som egentligen hade kunnat besvaras nästan samma dag som Sverige lämnade in ansökningshandlingarna.