Det går inte att ta fel på den spontana glädjen bland firande syrier i exil, i Norrköping och många andra städer. Det går inte att ta fel på glädjen bland firande människor i Syrien, som tvingats genomlida ett halvsekel av regimen Assads (far och son) tyranni.
Tyvärr går det emellertid inte heller att ta fel på den oro lika många samtidigt känner. För vad är det som kommer att komma istället?
Demokrati, är det bekväma och politiskt korrekta svaret. Så bekvämt att till och med Jimmie Åkesson tar utvecklingen som intäkt för att föreslå en omprövning av syriska uppehållstillstånd.
Inte ens i arabstater med mycket bättre förutsättningar, blev emellertid den arabiska våren i de flesta fall någon större framgång. Syrien blev föremål för ett långt och blodigt inbördeskrig, där diktatorn Bashar al-Assad – med ryskt och iranskt eldunderstöd – länge framstod som en något oväntad segrare. Ända tills allt kollapsade på bara några dagar.
Försöket att störta regimen 2011 utgjordes huvudsakligen av demokratiska krafter. I dag är det emellertid helt andra krigare som tagit makten i Damaskus. Den egentligen ganska löst sammansatta, men segerrika, koalitionen domineras framför allt av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – en avläggare till al-Qaida. Dess starke man heter Mohammed al-Jolani, vilken klassas som terrorist av USA. Det vänligaste man kan säga om honom är kanske att han har varit en svuren fiende till inte bara regimen Assad, utan också IS. Släkten är ju värst, som bekant.
Jämförelsen bör inte dras för långt, men lite påminner ändå dagens situation om oron i Iran efter shahens fall 1979. Då hoppades också många på demokrati. Istället följde som bekant mullornas diktatur.
Dagens kaos kan dock bli mycket värre och det är inte alls säkert att inbördeskriget är slut. Istället kan detsamma mycket väl intensifieras i det maktvakuum som nu uppstått. Efter den syriska arméns kollaps är HTS den mäktigaste militära organisationen i landet, men knappast den enda som aspirerar på makten. Man kan ju också jämföra med den splittring som uppstod, och har bestått, efter diktatorn Muammar al-Gaddafis fall i Libyen (även om al-Assad tycks ha överlevt, nu som en sorts flykting själv i Moskva).
Islamistisk diktatur eller att staten Syrien faller samman? I så fall ett val mellan pest och kolera. Inte bara för alla folkgrupper i Syrien, utan också för oss andra.
Företrädare för HTS har försökt äska sammanhållning och relativ moderation, men många fruktar allt från hämnd till avsekularisering – med hårda sharia-lagar och en kraftigt försämrad ställning för den kvinnliga halvan av befolkningen.
Den som inbillar sig att detta är början på demokratisk utveckling, riskerar tyvärr att just inbilla sig.