Protester har brutit ut på flera av landets högre lärosäten och pro-palestinska demonstranter tar till tältning för att avkräva universiteten utrikespolitiska åtgärder. Under tisdagen började de små tältlägren att växa fram i bland annat Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund och Örebro. Demonstranterna är tydliga med sina mål: att tvinga universiteten att deklarera sina band med israeliska lärosäten, för att i nästa steg klippa sagda band. I Göteborg vill demonstranterna dessutom att universitetet på egen hand ska fördöma Israels agerande i Gaza.
Att på universitetsnivå klippa samtliga band till ett annat land vore en åtgärd som universiteten inte har makt att göra själva. Det är utrikespolitik, och Sveriges utrikespolitik sätts av regeringen. Därför vore det också nonsens om något enskilt universitet fördömde Israels agerande i Gaza. Det är inte möjligt för någon av landets myndigheter att inta en annan politisk linje än regeringens. Det är förvisso en självklarhet, men med tanke på att demonstranternas uttalade plan är att tälta tills de får gehör måste det poängteras.
Ett annat problem är att avtal mellan svenska och israeliska lärosäten sällan ens finns på central nivå. På exempelvis Örebros universitet finns det inte ens utbytesstudenter i Israel. Det kan däremot finnas mindre samarbeten individuella akademiker emellan. En sådan är Anna Vogel, lektor i svenska vid Stockholms universitet, som samarbetar med en israelisk forskare (TT 14/5). Att en lektors i svenska avståndstagande skulle ens ha ett symboliskt inflytande över israelisk politik är svårt att se. Både Vogel och hennes samarbetspartner är dessutom kritiska till Israels agerande. Hur hade det gynnat Palestinas sak att klippa det bandet?
Från demonstrationen vid KTH i Stockholm berättar en student att man är där för att man inte vill att ens egna studier på något sätt ska kunna kopplas till Gaza (DN 14/5). Det är en bra och pedagogisk förklaring. Det är ett återkommande tema bland vänsterdemonstrationer att själva deltagandet är det viktigaste, inte att man når sina uttalade mål. Det handlar om en slags själslig, rengörande ritual, där man tvättar bort ens egna diffusa och självpåtagna medskyldighet genom att vifta med ett plakat i vårsolen. Det är ett väldigt bekvämt sätt att få utlopp för en slags politisk ångest. Men när ett sådant utlopp kommer på bekostnad av att man indirekt eller direkt ger stöd till en mördarsekt på Levanten, Hamas, blir det minst sagt problematiskt.
Sommarlovet är bara några veckor bort och det är tveksamt om många studenter är särskilt sugna på att stanna kvar när studiemedlen tar slut för terminen. Hotet om att stanna kvar tills kraven verkställs, helt oberoende om det ens är möjligt, bör därmed inte tas på alltför stort allvar.