Torsdagen blev på många sätt en svart dag. Först och främst i Trollhättan, där en maskerad man i tysk stålhjälm och beväpnad med ett svärd (!) anföll elever på en grundskola. Polisen ingrep snabbt, men en lärare dödades och flera elever skadades allvarligt ändå. Senare avled en pojke av sina skador och i skrivande stund är situationen kritisk för ytterligare ett par personer.
Bakgrunden till det bestialiska dådet är oklar, men givet inramningen skulle det förvåna om det inte fanns rasistiska motiv. Kriminologen Jerzy Sarnecki påpekar samtidigt att skolattacker blivit vanligare över hela världen. Tyvärr tvingas vi också konstatera att den svenska modellen med relativt öppna skolor ökar risken för vansinnesdåd.
Våldet uppträder på många håll och i olika former. På onsdagskvällen fick polisens bombgrupp sättas in för att oskadliggöra en handgranat vid en bil i Hageby här i Norrköping. En händelse som följer på en lång rad våldshandlingar och som förmodligen har kopplingar till det pågågende maffiakriget i staden.
Jämte skolvåldet i Trollhättan var torsdagens stora nationella nyhet Migrationsverkets nya prognoser för flyktingmottagande. I år väntas mellan 140 000 och 190 000 söka sig till Sverige. Nästa år väntas ett nästan lika stort mottagande.
Framför allt på lite längre sikt riskerar kostnaderna att skena. De som redan hunnit ta sig hit måste få bostäder och visst understöd, vården och framför allt skolan måste anpassas.
I år kommer de totala kostnaderna att sluta på uppskattningsvis 27,5 miljarder kronor. Nästa år kommer de att uppgå till drygt 60 miljarder och för 2017 handlar det om nästan 75 miljarder.
Till och med migrationsminister Morgan Johansson (S) tvingas medge att det långsiktigt är ohållbart, samtidigt som han anmärkningsvärt nog påstår att situationen var förväntad. Stefan Löfven medger att vi närmar oss gränsen för vad vi klarar av och finansminister Magdalena Andersson (S) påpekar att ”den här kostnadsutvecklingen är inte hållbar”.
Samtidigt som försöken att finna en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken fortgår, försöker Löfven gå bakom ryggen på sin viktigaste samarbetspartner – Anna Kinberg Batra. Löfven försökte komma överens med Centern och Folkpartiet istället och därmed kan man fråga sig om han verkligen förstår situationens allvar.
För övrigt kan man fråga sig vad det finns att komma överens om. Mycket tyder nämligen på att det blir för lite för sent i vilket fall som helst och att det handlar om åtgärder som får effekt först på längre sikt.
Enligt Migrationsverket saknas det minst 25 000 boendeplatser för närvarande och behovet går inte ens att täcka med ”extraordinära boendelösningar” som tältläger.
Verket medger också att det inte längre finns resurser för ett ordnat mottagande. Många riskerar att fara illa.
Steget från dagens mycket liberala till en, åtminstone tillfälligt, mycket restriktiv politik – det vill säga av nödtvång mer eller mindre stängda gränser – har nu blivit oroväckande kort. Det hade inte behövt bli på det viset. En från grunden något stramare migrationspolitik hade sannolikt inneburit färre asylanter, vilket minskat risken för sammanbrott. Fast framför allt borde regeringens företrädare långt tidigare tagit höjd för en utveckling som i viss mån faktiskt gick att förutse.