När Dagens Nyheter listade möjliga kandidater till posten som utrikesminister, konstaterade tidningen att ingen var så meriterad som EU-minister Hans Dahlgren, men att ett starkt argument ändå talade emot honom – att han är en man. Så långt har symbolfeminismen gått att kön i sig åter har blivit ett hinder. Förr drabbades kvinnor, numera män.

Man kan ju tycka att Socialdemokraterna borde lärt sig något efter det katastrofala valet av Mona Sahlin till partiledare, efter feministiska internkrav, men när Stefan Löfven i går presenterade sin regeringsförklaring föreföll det självklart att en avgående kvinna måste ersättas av en annan kvinna. Han hade redan satt standarden genom att utse en trogen medelmåtta (Ylva Johansson) till ny EU-kommissionär.

Valet av handelsminister Ann Linde till ny utrikesminister är inte så annorlunda. Nåja, hon har ärligt talat stor erfarenhet från Europafrågor och man kan ju hoppas att Sverige därmed byter fokus från FN till EU. Men trots hennes destruktiva roll under härvan på Transportstyrelsen, har hon aldrig riktigt ställts till svar – utan i praktiken istället belönats. Eftersom den härvan hade en allvarlig säkerhetspolitisk aspekt, känns det också tveksamt att just Linde får arbetet som utrikesminister. 

Linde är ju en kvinna, så ersättaren som handelsminister blir detsamma: Anna Hallberg, som är okänd för den stora allmänheten men kommer från statliga Almi företagspartner. Genom sin sambo – det tidigare statsrådet med mera Anders Sundström – tillhör hon redan den socialdemokratiska "adeln".

Ylva Johansson slutligen ersätts som arbetsmarknadsminister av TCO:s ordförande Eva Nordmark. Ett skarpt val, men också ett val som kan leda till konflikter med Centerpartiet och Liberalerna. Nordmark har varit kritisk mot delar av januariöverenskommelsen.

Januariöverenskommelsen ja, visst kunde man ana den i regeringsförklaringen. Tillsammans med socialdemokratiska eftergifter åt Miljöpartiet spretade denna regeringsförklaring i alla möjliga riktningar – likt en pizza med för många ingredienser försökte Löfven välja lite av allt på en och samma gång. Detta sammanfattades på ett utmärkt sätt redan i inledningen, där Löfven slog vakt om först alliansfriheten och i nästa andetag den transatlantiska länken. En säkerhetspolitisk tulipanaros som heter duga, men ganska signifikativt för det blocköverskridande samarbetet.