Granbarkborren är den insekt som ställer till mest skada för landets granskogar. Den förstör skog för miljarder varje år och drabbar enskilda skogsägare hårt. Tyvärr är statens naturreservat en del av problemet.
I första hand angriper insekten liggande träd. Finns det gott om sådana kan den föröka sig explosionsartat. Därför ställer staten krav på att skogsägare tar hand om stormfälld skog och att fällda träd snabbt transporteras ut ur skogen.
När det är särskilt gott om granbarkborre angriper den även friska träd. Den förstör kvaliteten och därmed värdet på virket och dödar till slut fullvuxna friska träd. Och det här problemet har växt med åren. Förra årets torra och varma sommar resulterade i stora angrepp på skogen i landet. Dessutom är träden stressade efter torkan i fjol och har därför en svag motståndskraft mot granbarkborrarna.
Att vara skogsägare kräver både tålamod och beslutsamhet. Naturens nycker i form av stormar och torka har de begränsade möjligheter att skydda sig emot. Men mot granbarkborren kan skogsägare arbeta aktivt för att begränsa skadorna. Det gäller att göra täta besök i skogen under sommaren och inventera angripna träd. Genom att ta ned dem som är hårt angripna, eller i riskzonen, och forsla ut dem ur skogen vid rätt tillfälle så kan man hindra insektens framfart. Det är också vad den statliga myndigheten Skogsstyrelsen rekommenderar.
Det är inte bara en hantering för sin egen nytta, utan är också en lojalitetshandling skogsägare emellan. Ett aktivt försvar gynnar också grannar och minskar de totala angreppen. Det finns dock vissa grannar som är särdeles osolidariska i sammanhanget. Det är de statliga naturreservaten, i händerna på Länsstyrelserna. Det finns gott om vittnesmål från frustrerade skogsägare som likt en smitta drabbas hårt av de statliga grannarnas passivitet.
Det synes inte finnas någon nytta med att låta granbarkborren svärma ohindrat i naturreservaten. Döda träd kan ha ett naturvärde som värdar åt andra insekter. Men det är inte tillräckliga skäl för att inte ta bort levande träd där angreppen pågår. Det råder varken brist på granbarkborrar eller död ved i naturreservaten.
I praktiken ger staten fri lejd för granbarkborren, utan tydlig nytta, på bekostnad av enskilda skogsägare. Staten behöver istället börja agera utefter samma krav som man ställer på andra skogsägare, för att förhindra spridning av granbarkborren. Och ändra de beslut och planer som krävs. Så länge naturreservatens passivitet består finns det anledning att ge drabbade skogsägare ersättning för skadorna.
Som en skogsägare i Åtvidaberg med naturreservat som granne säger till Sveriges Radio, efter förra sommarens angrepp: ”Det hjälper ju inte att vi runt omkring trälar som idioter och de odlar granbarkborre.”