Socialdemokraterna har dumpat Moderaterna och utsett Sverigedemokraterna till ny huvudmotståndare. Anledningen uppges vara att Moderaterna är irrelevant, men en ärligare förklaring vore nog att S måste slåss för sin överlevnad. Partiet menar att bakgrunden till beslutet ligger i SD:s politik och syn på EU.
Det finns flera i partiet som är kritiska mot utvecklingen i Bryssel, och generellt sett är SD mer skeptiskt till EU än något annat parti i riksdagen. Dessutom röstar fler EU-kritiska väljare på SD än andra partier, men det är ändå en minoritet.
Att detta ändå påverkar vilka frågor S väljer att prioritera och vilka debatter det kommer att ta är inte särskilt förvånande. Däremot blir det allt tydligare att S är livrädda över att SD ska ta dess plats. Visserligen är S fortfarande Sveriges största parti, men SD ligger inte långt efter. Och enligt SVT:s stora vallokalsundersökning, som omfattar över 11.000 personer, tappade S omkring åtta procentenheter av sina väljare till SD, vilket troligtvis var avgörande för valresultatet.
Bland LO-anslutna män är SD numera det största partiet. Det är inte så konstigt att S ser oroligt på sin framtida existens.
Partiets ökande ideologiska flexibilitet komplicerar situationen ytterligare. Det har gjort ett historiskt skifte i Natofrågan, där det numera stödjer ett svenskt medlemskap. Det förordar nybyggnation av kärnkraft, trots att det under sin regeringstid pressade fram förtida stängning av densamma. Dessutom har partiet nyligen genomfört en förändring mot en mer restriktiv invandringspolitik.
Dessa snabba svängningar skapar inte bara osäkerhet kring partiets kärnvärderingar, utan det markerar också en tydlig desperation från S angående hur man ska hålla sig relevant för väljarna framöver. Visst, alla partier omvärderar sina åsikter och ändrar vilka frågor de ska prioritera. Det är en naturlig del av att följa samhällsutvecklingen, så där är inte S unikt. Men när dessa omvärderingar sker alltför ofta blir det till slut omöjligt att urskilja en ideologisk linje.
Då står snarare SD mer stadigt med en lojal väljarbas. Och med tiden är det inte helt osannolikt att SD mer och mer betonar välfärdspolitiken och till slut är det parti som står som huvudmotståndare mot M. Det är förmodligen den insikten som S har fått. I stället för att fokusera så mycket på andra partiers relevans, kanske det bör fundera över sin egen.