Antalet anmälda våldtäkter ökar för tredje året i rad. Ifjol anmäldes knappt 8000 fall av våldtäkter och huruvida det är ett avskyvärt brott råder inga diskussioner. Däremot har straffen för våldtäkter vållat viss debatt de senaste dagarna. Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell skrev en debattartikel i Aftonbladet där han krävde att regeringen skärper straffen. ”Dagens minimistraff på två års fängelse speglar inte alls brottets allvar” skrev Forssell och krävde regeringen på besked när de tänker höja straffen – som även var ett vallöfte från Socialdemokraterna. Detta fick Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket.
”Aningslöst och olämpligt” och ”oerhört stötande” att höja det lägsta straffet för våldtäkt till tre år, anser Ramberg. Hon menar att det inte finns något som talar för att hårdare straff har en avskräckande effekt. Något som även den flitige debattören i rättsfrågor, professor Jerzy Sarnecki, brukar hävda. Om detta är en absolut sanning går att diskutera, även om det givetvis är så att upptäcktsrisken avskräcker mer än straffet. Därför behövs fler poliser och mer resurser för att just kunna upptäcka och utreda fler brott.
Vad Ramberg dock inte tycks ta hänsyn till är brottsofferperspektivet. Straffet ska förvisso vara avskräckande, men det ska också vara ett sätt att klandra den som begått ett brott och ge brottsoffret en form av upprättelse. Inte för att ett långt fängelsestraff får våldtäktsoffrets smärta att försvinna, men för att staten tydligt ska visa att en så fruktansvärd handling får rejäla konsekvenser. Straffet ska helt enkelt påvisa allvarsgraden i brottet. Rättvisa ska skipas. Att bortse från detta är väl stötande om något.
För många brottsoffer, anhöriga och allmänhet är det också en trygghet att veta att den kriminelle sitter inlåst och de facto är förhindrad att begå fler brott. I fall med brottslingar med stor återfallsrisk är därför straffets längd högst relevant. Dessutom läggs stor vikt vid att de intagna ska rehabiliteras i fängelset för att kunna återanpassa sig till samhället. Detta kräver dock att rehabiliteringen får ta sin tid. Om fängelsestraffet är alltför kort finns en risk att rehabiliteringen knappt hinner påbörjas.
Ramberg har dock en poäng när hon i straffdebatten uttrycker oro för att landets fängelser börjar bli överfulla. Det börjar bli ett allvarligt problem och enligt Kriminalvården är var tredje fängelse överfullt. Här måste regeringen agera och skjuta till de medel som behövs för att anstalter ska kunna bygga ut och bygga nytt om så krävs, om än med enklast möjliga standard. Platsbrist på fängelser kan inte vara ett godtagbart argument för att undvika en straffskärpning för våldtäkter.