Situationen på Mosstorpskolan i Skärblacka upprör såväl elever som föräldrar och många lärare. Hade det varit fråga om en friskola hade den förmodligen fått stänga, men eftersom skolan är kommunal – och ligger där den ligger, utanför Norrköping – så får vi försöka lösa problemen på annat sätt.
Först och främst bör man byta rektor. Det är möjligt att Carita Johansson hade fungerat bättre på en annan skola, under andra omständigheter, men var och en förstår att hon inte förmår hantera situationen på en skola som har så stora problem. Det minsta man kan begära är nämligen att man erkänner dessa problem – och inte låtsas vara oförstående för den kritik som den egna personalen framför.
Men naturligtvis räcker det inte. Situationen är så allvarlig att det inte ens duger att "bara" tala om mobbning eller ovanligt besvärlig tonårstrots. Inte när både elever och lärare riskerar att bli misshandlade och de senare helt förlorat sin naturliga vuxenauktoritet i ett litet antal våldsbenägna elevers ögon.
Ja, ett litet antal! För ett dussin elever eller så, som det tycks röra sig om, är egentligen inte så många. Fast det är de som sätter standarden och lätt får en större svans av följare.
Grova hot (ibland utanför skoltid), kränkningar och misshandel ska förstås aldrig tolereras. Därför har lärarfackets företrädare rätt, som kräver att man oftare tillgriper polisanmälningar. Det gäller alla skolor i Norrköping, som vi förstår är det inte bara Mosstorpskolan som lider av allvarliga problem. Inte heller är situationen unik för vår stad eller Östergötland, utan återfinns i varierande utsträckning över hela Sverige.
De legala möjligheter som finns för att flytta elever med våldskapital bör användas. Att lämna dem mer eller mindre utan undervisning i ett enskilt klassrum är emellertid en dålig lösning, bara bättre än att låta dem förstöra pågående lektioner. Det måste finnas större möjligheter till ingripanden – vid behov även milt fysiska – men också förutsättningar att erbjuda stökiga elever undervisning i särskilda klasser under längre tid.
Det kan också vara nödvändigt att flytta eleverna helt och hållet, till andra skolor – eventuellt med inriktning på problembarn. Då talar vi emellertid om både skärpt lagstiftning och ökat statligt ansvar. I dagens situation får man göra vad man kan med de förutsättningar som finns just nu. Och eftersom kommunen, i det aktuella fallet med Mosstorpskolan, är huvudman är det också kommunens ansvar att både sköta tillsyn och resursfördelning.
Det är bedrövligt att skolan för många mobbade och plågade elever, trots decennier av samhällsdebatt, inte ser bättre ut. Rekommendationen till desamma och deras föräldrar får också bli den mest beprövade, som ofta ger effekt inom de (för vuxna korta, men för barn långa) år som skolan varar.
Byt skola.