Intervjuad på nyhetsplats i NT 13/12 menar Darko Mamkovic (SD) att ”vi lyckats normalisera Sverigedemokraterna i Norrköping”. Huruvida han har rätt kan förstås diskuteras, inte minst med tanke på alla skandaler som drabbat SD under mandatperioden – inte minst lokalt. Standardförfarandet tycks vara uteslutning.
Så är det också på riksplanet, där riksdagsledamoten Anna Hagwall kastades ut efter antisemitiska antydningar. Hon sitter dock kvar som politisk vilde, till skillnad från företrädaren på posten Erik Almqvist som hoppade av efter den så kallade järnrörsskandalen.
Att partiet skulle vara normaliserat efter ett sådant facit är förstås – i bästa fall – bara komiskt. Fast på ett sätt har Mamkovic ändå en poäng. Såväl central som lokalt försöker nog Sverigedemokraterna göra upp med rötäggen.
Samtidigt pågår en anpassning också i den andra riktningen. Oavsett vad vi tycker om Sverigedemokraterna är partiet här för att stanna. Det finns skäl att gå bortom ytliga partibeskrivningar, tafatta anklagelser om rasism och i värsta fall svartmålning av enskilda individer.
Ofta påpekas ju vikten av att skilja på sak och person. Aldrig har detta misslyckats så kapitalt som i umgänget med sverigedemokrater.
Fast SD är inte ett parti vilket som helst. Utan snarare ett parti som – gamla VPK.
Veterligen var ledarskribenten på helahälsingland.se Patrik Oksanen först med den fyndiga jämförelsen (23/9). Oksanen konstaterade den säkerhetsrisk SD utgjorde efter den så kallade Putilovskandalen och jämförde med den osäkerhet VPK skapade. Partiet hölls utanför de säkerhetpolitiska finrummen, också långt efter den stalinistiska eran. Kontakterna med Sovjetunionen, andra öststater och diverse röda "befrielserörelser" var lite för varma.
I dag är det SD som, direkt eller indirekt, kan misstänkas stå Moskva för nära! I andra fall är det svårt att avgöra hur trovärdig SD:s eventuella tillnyktring verkligen är. Partiet förtjänar exempelvis beröm för att ha brutit med Nationella fronten i Frankrike, men samtidigt hoppas ingen mindre än Jimmie Åkesson själv att Marine Le Pen vinner presidentvalet.
På tiden det begav såg Socialdemokraterna till att hålla rent åt vänster. Fast SAP samarbetade samtidigt med VPK, på marginalen med ändå som ett erkännande. VPK:s röster behövdes nämligen för riksdagsmajoriteten och ibland såg det ut på liknande sätt i kommunerna. Det var ett samkväm som ofta, med rätta, kritiserades och häcklades från borgerligt håll.
Samtidigt var dåtidens VPK inga stalinister, åtminstone inte från 60-talet och framåt. Sverigedemokraterna är på motsvarande sätt inga smygnazister, åtminstone inte numera. Men att göra upp med det egna arvet har varit ack så besvärligt i båda fallen.