Tidigare har det främst varit Sverigedemokraterna som drivit frågan i Norrköping, vilket renderat diverse spefulla kommentarer om främlingsfientliga åsikter och en människofientlig politik. SD motsatte sig kommunens härbärge för tiggare under förra vintern, tiggare som framför allt utgörs av rumänska romer.
När kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) nu uppger att det inte blir några platser på härbärgen, specifikt öronmärkta för dessa tiggare, gör det då också honom till en smygrasist? Nej, få lär anklaga honom för det. Det påvisar en politisk dubbelmoral, vilken dessutom riskerar att få motsatt verkan. De som vill begränsa Sverigedemokraternas inflytande har nu gett partiet alla chanser att säga ”vad var det vi sa”, dessutom blir det svårare att påpeka eventuell främlingsfientlighet på riktigt inom SD framöver.
Vad det gäller sakfrågan är Stjernkvists argumentation hur som helst rimlig, om än mer än lovligt otydlig på vissa punkter. Han och andra kommunpolitiker i hela landet är hårt trängda av flyktingkatastrofens återverkningar. Makthavarna kan helt enkelt inte längre vara alla goda gåvors givare, utan måste prioritera. Alla med akuta behov ska erbjudas tak över huvudet, säger Stjernkvist och påpekar att detta också kan gälla EU-migranter, det vill säga utländska tiggare.
I praktiken innebär det ändå att ett antal människor riskerar att fara illa i vinter. Vi riskerar också att få se fler illegala tiggarläger, med åtöljande sanitära problem.
Hittills har den svenska debatten främst handlat om ett relativt teoretiskt tiggeriförbud. Ett sådant behövs inte nödvändigtvis, däremot kan det vara rimligt att kommunerna kan stävja detsamma under vissa omständigheter. Det kan till exempel handla om omfattande tiggeri utanför affärer eller på andra offentliga platser.
Det råder fri rörlighet inom EU, men det innebär inte – eller borde åtminstone inte innebära – att någon kan åka från ett land till ett annat och utnyttja det senares sociala förmåner, eller bryta mot lagar och regler i detsamma. Kommuner har en skyldighet att hjälpa dem som, oavsett anledning, befinner sig i akut nöd. Samtidigt som kommuner också måste leva upp till lagens krav. Det bör vara möjligt att återförvisa personer som inte kan klara sitt uppehälle till sina hemländer. Det bör också vara möjligt att omedelbart riva illegala bosättningar och eventuellt ställa de skräpar ner inför rätta.
Tiggarfrågan handlar i grunden om fattiga människor, som tigger eftersom de inte upplever ha sig stort annat val. Det är viktigt att vi minns detta! Lösningen är emellertid inte dagens välvilliga men felriktade och i praktiken halvanarkistiska låt gå-politiken. Den riskerar till och med att förstärka misären.