Som om tragedin inte var stor nog redan. Tre små brittiska flickor i Southport mördades av en blott 17-årig förövare, som gripits och så småningom kommer att ställas inför rätta.
Alla vill emellertid inte låta rättvisan ha sin gång och i flera städer har mer eller mindre öppet rasistiska kravaller brutit ut. I centrum för detta våld står missuppfattningen att 17-åringen skulle ha varit en muslimsk flykting. Så är inte fallet, han är född i Storbritannien i en kristen familj – som i sin tur invandrade från Rwanda.
Någonstans får man intrycket av att dessa enkelt kontrollerade fakta inte spelar så stor roll för våldsverkarna. Man har redan bestämt sig! Och 17-åringen får då klä skott för missnöje med invandringen i allmänhet och den muslimska dito i synnerhet.
Alltsammans dessutom organiserat av "högerextrema" organisationer.
Eller?
Det är ju praktiskt att skylla på högerextremism och säkert inte helt fel. Fast kanske inte heller helt rätt. Det finns ett spontant drag i kravallerna. När desamma kommit igång har de mer eller mindre blivit självgående.
Det var lite grand på samma sätt med påskupploppen i Norrköping och andra svenska städer för två år sedan. Då var det inte ett bestialiskt trippelmord som orsakade vreden, utan den famöse Rasmus Paludans påhitt att bränna koranen. I vilket fall som helst drabbades polis och brandkår av våldet och vandalism följde i "demonstranternas" spår. Kravaller med en hård kärna av mer extremistisk sort, men också med en lång svans av spontana huliganer.
I Storbritannien har våldsverkarna försökt ge sig på moskéer, men våldet har också tagit sig blinda uttryck. Poliser har skadats, brandkår har stoppats och bibliotek har till och med bränts ner.
I Norrköping – liksom nu i Storbritannien – uppstod kravallerna delvis av missförstånd. Paludan dök ju aldrig ens upp i Navestad. Fast det tycktes sakna större betydelse. Huliganerna föreföll dessutom befinna sig utanför förmågan att ta till sig offentlig information. Misstro med myndigheter blandades med hat i ett uppenbart exempel på utanförskap.
I England utmärks pöbeln främst av vit arbetarklass. Eller kanske reproletariserad dito. Det är inte så här traditionell, skötsam och välorganiserad arbetarklass uppträder. Däremot är det ofta så här utanförskap ser ut i ett Storbritannien med långt allvarligare sociala problem än vad vi ofta tänker på. Likaså i ett land med betydande motsättningar av både klassmässig och ibland etnisk karaktär, efter decennier av omfattande invandring.
Det går inte att gå pöbeln till mötes. Precis som i Sverige måste polisen i Storbritannien snabbt slå ner våldet och därefter lagföra misstänkta förbrytare. Vi har lyckats relativt bra med inte minst det senare. Däremot återstår fortfarande frågorna om utanförskap och sociala problem att lösa. Ett nog så kärvt arbete i både England och Sverige.