En gång ställde Mikael Odenberg (M) till skandal genom att avgå som försvarsminister, efter att ha förlorat maktkampen mot partikamraten Anders Borg. I sak hade Odenberg rätt. Borg var en utmärkt finansminister, men usel på försvarspolitik och tillsammans med Fredrik Reinfeldts njugga attityd fortgick i praktiken nedrustningen. Illa nog i sig, men dessutom en förklaring till Sverigedemokraternas framgångar.
Huruvida Odenberg nu bjuder på ytterligare en skandal kan diskuteras, även om det för moderata förhållanden onekligen är uppseendeväckande att föreslå samarbete med Socialdemokraterna. Fast hellre S än SD, resonerar han. Ligger mycket i det – men inte allt.
”Sanningen är att en alliansregering i majoritet inte ens finns på kartan” konstaterar han självklart, likaså att ett samarbete med Sverigedemokraterna är olämpligt inte bara av ideologiska utan också praktiska skäl. ”SD:s ekonomiska politik och budgetmotioner är rena skämtet” enligt Odenberg. Om detta borde förstås debatten handla, inte huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller inte.
Istället föreslår alltså Odenberg att Moderaterna samarbetar med Socialdemokraterna, vilket dessutom vore lättare för Löfven än samarbete med Centern och Liberalerna – ”han har liksom inte upptäckt att dessa partier i många frågor står till höger om M”. Verkligen? I så fall har Moderaterna problem!
Odenberg har emellertid rätt i att Moderaterna och Socialdemokraterna säkert skulle kunna komma överens om en fortsatt stram invandringspolitik, men sänkta skatter på arbete och företagande? Därtill ändrad hyressättning (det vill säga marknadshyror) eller lägre trösklar in på arbetsmarknaden – det vill säga i praktiken lägre ingångslöner och/eller uppluckrad arbetsrätt?
På dessa punkter ägnar sig faktiskt Odenberg åt samma önsketänkande som han (med viss rätt) anklagar de som hoppas på SD:s stöd i olika frågor ägnar sig åt. Det finns inte på kartan att en socialdemokrati under Löfven skulle gå Moderaterna till mötes! Och när Löfven talar om blocköverskridande samarbete underförstås alltid att han själv ska sitta kvar som statsminister. På tjugo år har Socialdemokraterna förlorat nästan lika många procentenheter i stöd, men det kvittar så länge Socialdemokraterna fortsätter dominera spelplanen.
Situationen är egentlig olöslig, men samarbete med Socialdemokraterna under ovanstående omständigheter måste i vilket fall som helst vara uteslutet för Moderaterna. Det vore att begå inrikespolitiskt självmord.