De rödgröna vann riksdagsvalet och Sverige styrs åter av en socialdemokratisk statsminister. Allt är som förut.
Fast, som alla vet, är allt verkligen inte som förut, snarare är alla gamla ”sanningar” slut. Socialdemokraterna fick inte 45 eller ens 40 procent i valet, utan ytterst modesta 31 procent. Med undantag för valet fyra år tidigare det sämsta resultatet sedan 1920. Rimligtvis inser Löfven detta rent intellektuellt, men mentalt lever han och många andra socialdemokrater kvar i en värld som inte längre existerar. Det var därför statsministern så lätt och ledigt kunde köra över Vänsterpartiet och därefter inbilla sig kunna bilda en rödgrön regering som med sina knappt 38 procent inte bara är långt från egen majoritet – utan faktiskt också är mindre än Alliansen.
Det är denna brist på ödmjukhet som präglat hela Löfvens maktinnehav så här långt. Följaktligen valde han att tolka decemberöverenskommelsen (DÖ) som att fyra år (knappt) av socialdemokratiskt majoritetsstyre med enstaka gröna inslag var att vänta. Som att den parlamentariska situationen saknade betydelse.
I själva verket är DÖ ”bara” en överenskommelse i statsbudgetfrågor. Densamma har sedermera blivit hårt kritiserad från borgerligt håll, men bilden av en opposition som rullar tummarna stämmer inte. Tvärtom blir regeringen överkörd i fråga efter fråga, vilket Dagens Nyheter uppmärksammar 21/5. Riksdagsmajoriteten har i 42 tunga fall kört över ministären Löfven, som i princip är tvingad att införa olika reformer, som ordningsomdömen i skolan eller hårdare straff för människohandel.
Uppenbarligen gör detta Löfven mäkta upprörd, eller åtminstone väldigt gnällig. Och lustigt nog är det just det senare – gnälligheten – han har mage att anklaga oppositionen för! Han kräver av Alliansen att de istället ska förhandla med regeringen.
Annars! Ja, annars vadå?
Det är Löfven som är statsminister, det är han som behöver forma en politik för majoritet i riksdagen. Det är inte och kan aldrig vara oppositionens uppgift.
Naturligtvis skulle det gå att komma överens. Fast då krävs det att statsministern är beredd att gå Alliansen till mötes på riktigt. En skarpare rättspolitik, färre (helst inga) skattehöjningar och skolfrågor som inte dikteras av Miljöpartiets Gustav Fridolin. De borgerliga partierna kan naturligtvis inte hoppas på att få igenom allt – långt därifrån – och det krävs sannolikt inte heller orimligt mycket för att regeringen ska få stöd av ett eller flera av Alliansens företrädare. Det sakpolitiska tillkortakommandet till trots, skulle försvarsöverenskommelsen kunna tjäna som exempel.
Fast det förutsätter faktiskt en reell vilja från ministären Löfven att göra upp – antingen i form av hoppande majoriteter eller bredare överenskommelser. Eller får han leva på minnen från fornstora dar och bli överkörd av riksdagsmajoriteten gång efter annan.