Det var som befarat. Många så kallade (verkligen "så kallade") ensamkommande flyktingbarn är i själva verket över 18 år, det vill säga vuxna. Det visar Rättsmedicinalverket, som på regeringens låtit bedöma 581 (frivilliga) ärenden.
Av de undersökta personerna (nästan bara män) anser Rättsmedicinalverket i 442 fall – tre av fyra – att bedömningarna talar för en ålder på 18 år eller mer. Då har verket ändå tagit höjd för gränsbedömningar: "en del 18- och 19-åringar kan komma att bedömas som barn, vilket svaret är tänkt att avspegla".
Totalt väntar 4 200 beställningar från Migrationsverket. Det finns knappast anledning att tro att de resultaten skulle skilja sig fundamentalt från de nu redan redovisade, däremot handlar det bara om gränsfall. De personer Migrationsverket bedömer som uppenbart under 18 år blir aldrig aktuella för någon ytterligare åldersbestämning.
Det hela har naturligtvis stor betydelse för de undersökta personerna, men också för den politiska debatten – och inte minst den historiska i relativ närtid. Länge var nämligen frågan som sådan ett politiskt korrekt tabu, som sällan eller aldrig fick något medialt utrymme. Den som ens i milda ordalag ifrågasatte om alla ensamkommande barn verkligen var just det, barn, riskerade att i bästa fall stämplas som allmänt hjärtlös – och i värsta en smygrasist.
Det var först i och med det invandringspolitiska sammanbrottet 2015 som frågan blev akut. I en situation där migrationspolitiken i övrigt stramades åt, var det naturligtvis omöjligt att inte också hantera frågan om ensamkommande barn. Myndighetsåldern är nämligen av stor betydelse inte bara för möjligheten att få stanna, utan också vilka skyldigheter staten har gentemot den asylsökande.
Låt oss säga som det verkligen varit: det enda parti som under längre tid konsekvent ifrågasatte de ensamkommandes ålder var Sverigedemokraterna. Därför duger det att kalla Rättsmedicinalverkets utslag som SD:s kanske största sakpolitiska framgång någonsin.
De som inbillat sig att överdriven försiktighet skulle desarmera Sverigedemokraternas framgångar, har skjutit sig i foten. Tvärtom innebär utvecklingen att partiets allmänpolitiska trovärdighet stärks. Att fortsättningsvis anklaga sverigedemokrater för att vara rasister kommer förmodligen att vara lika politiskt verkningsfullt som att kalla vänsterpartister för kommunister.
För andra väntar kärvare tider. Svenska barnläkarföreningen har, uppenbarligen, antingen gett uttryck för inkompetens eller agerat mot bättre vetande, när organisationen motsatt sig ålderskontroller. Och vad säger Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg som kallat rutinerna vid ålderbestämning för "ren utpressning"?
Den goda sidan är att de som ensamkommande som befunnits vara under 18 år inte längre behöver riskera att ifrågasättas. Förhoppningsvis ökar det chanserna för en bra start i det nya landet.