Efter totalt 28 dödade eller svårt skadade får fick Länsstyrelsen till sist nog. Nu inleds, med omedelbar verkan, skyddsjakt på (till att börja med) en av de två vargar som specialiserat sig på att riva får.
Inte en dag för tidigt! Fast med det sagt har Länsstyrelsen ändå agerat rimligt raskt. Framför allt är det bra att skyddsjakten inleds omedelbart. Problemet är ju akut och bör därför behandlas skyndsamt. I grund och botten inte annorlunda än att man inte ska behöva vänta på brandkåren om det brinner någonstans.
I takt med att vargarna blir fler på olika håll i landet tvingas vi anpassa oss till den nya situationen på ett sätt som, kanske en smula paradoxalt, ger ett närmast nygammalt intryck. Vår attityd till vargen börjar alltmer likna 1800-talets, även om det naturligtvis inte är tal om att försöka utrota arten. Däremot dansar vi inte med vargar som på 1900-talet längre. Vi inser förhoppningsvis att vargen är något mer än en (stundom) gullig hund och att rovdjurspolitiken därför bör genomdrivas med större realism.
I grund och botten handlar det faktiskt om ökad respekt för ett stort och potentiellt farligt rovdjur på dess egna villkor. En faktisk samexistens måste bygga på rimliga förutsättningar. Därför bör vargstammen förvaltas väl, med hänsyn till såväl dess genetiska framtid som möjligheterna att bedriva exempelvis djurhållning under vargnära förhållanden. Kort sagt bör vargpolitiken vara balanserad, vilket i sin tur förutsätter goda möjligheter till skyddsjakt vid behov.
Nej, vi ska inte gulla med vargen! Varken för vår eller dess egen skull. Tvärtom tycks skyddsjakt göra vargarna skyggare och försiktigare i mänsklig närhet. Det vore i så fall utmärkt och om man så vill en helt naturlig utveckling. Skyggare vargar leder till färre angrepp på tamdjur, vilket i sin tur faktiskt minskar behovet av skyddsjakt.
Just nu har vi ett antal fårägare som antingen redan fått se sina besättningar rivna (nog så traumatiserande) och andra fårägare som riskerar att drabbas. Om inte åtgärder vidtas riskeras en ekonomiskt inte oväsentlig småföretagsamhet. Just sådan verksamheter som makthavare oavsett politisk kulör under andra omständigheter ofta talar sig varma för.
I sammanhanget är det utmärkt att Länsstyrelsen redan byggt upp ett samarbete med Svenska Jägareförbundet, så att jakten snabbt kan inledas under ordnade former. Däremot är det bra sorgligt när till exempel förbundsordföranden i Östergötland Fredrik Lundén inte vågar uppge jaktledarens namn. Helt enkelt på grund av tidigare hot.
Vargjakt väcker ofta känslor och ibland kan retoriken både vara hård och obehaglig. Erfarenheterna från vissa så kallade djurrättsaktivister påvisar samtidigt behovet av försiktighet. Hat och hot måste tas på allvar och bekämpas.