Lärarnas riksförbund (LR) har låtit undersöka vad lärare tycker om dagens lönesättning och resultatet är faktiskt lite nedslående. De senaste åren har löneutvecklingen visserligen gått i rätt riktning, men paradoxalt nog skapar detta också problem. En mer individualiserad lönesättning premierar visserligen gott yrkeskunnande och ambitioner, men har i dagens situation också renderat mer tveksamma inslag.
Yngre lärare kan utnyttja lärarbristen till att söka sig nya arbetsgivare, byta skola helt enkelt och därigenom få upp sin lön. Inget märkligt i det, tvärtom ett utmärkt exempel på fördelarna med individuell lönesättning.
Men situationen kan också leda till att yngre lärare kan förhandla sig till högre lön än äldre personer, med lång yrkeserfarenhet. Och det är verkligen problematiskt.
Man kan visserligen lite klämkäckt hävda att äldre lärare i princip har samma förhandlingsförutsättningar som yngre kollegor och att även de kan välja andra arbetsgivare. Men i praktiken är det inte så enkelt. Med kortare tid till pensionen minskar attraktiviteten på arbetsmarknaden och framför allt är äldre anställda ofta uppbundna av familjen, av partnerns arbete och barnens skolgång.
Det är lätt att spontant uppleva den så att säga onaturliga obalans som uppstår när löneskalan i praktiken inte bara trycks samman, utan dessutom vänds upp och ner – så att äldres erfarenheter och yrkeskunskaper misskrediteras. I längden premierar en sådan situation dessutom kvantitet (antal lärare) på kvalitetens bekostnad.
Lärarna själva förefaller missnöjda, enligt LR:s undersökning, och inte bara (som man skulle kunna misstänka) de äldre. Även yngre ogillar den uppkomna situationen och det kan långsiktigt få negativa konsekvenser. Yrkesstoltheten skadas när sådana faktorer som erfarenheter och mångåriga prestationer inte premieras. Dessutom förlorar yrket i dragningskraft, om yngre anställda vet att de riskerar att slå i ett icke uttalat lönetak kanske redan i 40-årsåldern. Sådant kan få unga studenter att göra andra yrkesval.
Lösningen är förstås inte att försöka gå tillbaka till äldre tiders närmast planekonomiskt satta löner – vilket dessutom är praktiskt ogörligt i vilket fall som helst. Men arbetsgivarna har verkligen anledning att fundera på värdet av rimlig löneutveckling och att det som långsiktigt attraherar unga till yrket inte nödvändigtvis är högre ingångslöner. Något att betänka också för de kommunala huvudmännen i lärarbristens spår.